När blir du lika arg som en fransman?
I Paris bränner de sopor när regeringen gör bort sig
PARIS I går lyste det i ljusets stad. Av eld och brinnande sopor. Röken var tjock och fransmännen var förbannade.
De sjöng gula västarnas kampsång.
Tidigare på dagen hade nationalförsamlingen samlats för att genomföra en misstroendeomröstning. Skulle Frankrikes premiärminister, Elisabeth Borne, få stanna kvar efter att hon genomfört den kontroversiella pensionsreformen utan stöd från nationalförsamlingen?
Med nio röster till sin favör fick Borne stanna kvar. Trots att 70 procent av medborgarna var emot en höjd pensionsålder och vill att regeringen skulle falla.
Representativ demokrati? Nöt sooo mötch, sa fransmännen.
Och sprang ut på gatorna. Igen.
Under natten rasade demonstrationer runt om i landet. Med rätta. För hur representativ är egentligen den franska demokratin när lagar införs som sju av tio fransmän är emot?
För även om Macron blev vald av folket – och då till stor del för att stoppa högerextrema Marine Le Pen – så ska han väl inte vända dövörat till så fort han kommit till makten?
Non! skrek fransmännen. Som de gjort sedan januari i år. Själv varvar jag applåder med att hålla för näsan.
Stanken till trots förstår jag inte hur Frankrike inte kan ses som en spegel för svenskarna.
För Sveriges rådande situation är, precis som i Frankrike, ett resultat av politik. I snigellandet handlar det om att Macron vägrar lukta på stadens sopor. I mellanmjölkslandet Sverige handlar det om att Svantesson vägrar lyssna på hungriga barnfamiljer.
Det är ett val hon har gjort. Precis som att hon och hennes regering vid årsskiftet valde att sänka skatten för de allra rikaste i vårt land. Samtidigt som inflationen tickat på.
Och så här har det fortsatt. Man har kontinuerligt sparkat nedåt.
Medan var femte familj behövt ta av sina sparpengar för att handla mat de senaste sex månaderna, har regeringen prioriterat att hemligstämpla ett elstöd på miljarder.
På ett år har matpriserna i Sverige höjts med 20 procent. Men att göra något åt saken är att vara kommunist? Någon borde påminna Svantesson och hennes gäng om att en hungrig befolkning också är resultatet av politik.
Macrons pensionsreform kommer fortsätta möta starkt motstånd. De parisiska gatornas rök vittnar om att frågan inte kommer vara avgjord på ett bra tag.
Detsamma borde gälla svenskarnas aptit för mättnad. För hur länge till ska vi acceptera skenande matpriser, hungriga barnfamiljer och hemliga elstöd?
Är det inte snart dags att vi blir lika arga som fransmännen?