SD:s klimatpolitik dödar det svenskaste vi har
När askträden slutade knoppa kände jag sorg
När askarna började dö kände jag sorg. Jag hade under tio år ett torp på norra Gotland. En rödmålad kåk på kanten till norra Europa största kalkbrott. Men längs de vindlande vägarna längs stenkusten fanns dessa askar, Nordens urträd, överallt.
Kåken jag köpte hade visning mitt i sommaren, precis efter Almedalsveckan. Jag åkte dit och blev kär i stället. Köpte direkt. Mest av allt älskade jag de knotiga askträden. Det var dem jag köpte, egentligen.
I det tidiga 1990-talet kom Bokbussen fortfarande till Västertorp varannan fredag och mellan Narnia-serien läste jag allt jag kunde om nordisk mytologi.
Alf Henriksson och senare mer avancerade böcker om Tor och Oden och de andra i Midgård. Hela världen rymdes i det ofantliga världsträdet, asken Yggdrasil. Asken känd för sin stora hårdhet, sin uråldrighet.
Redan första våren såg jag att något var fel med askarna. Bladen kom sent och kvar satt fröställningar från åren innan. Sedan började toppar och grenar dö, sen dog träd efter träd.
Jag rörde mig genom mina somrar med sorg i kroppen. Asksjukan, en släkting till almsjukan, såg ut att ta alla med sig.
Vid kalkbrottet vi åkte och badade i stod en enorm ask som länge såg ut att klara sig. Sommaren 2021 var även detta träd döende.
Jag sålde samma höst.
Jag tänker på mitt förhållande till askträden när jag läser romanen ”Den sista migrationen” av Charlotte McConaghy. Den har inget med Tidöregeringen och invandring att göra. Ändå har den det.
Boken handlar om en kvinna som förlorat allt och befinner sig på Grönland. Det är några obestämda år framåt i tiden och djurart efter djurart dör ut, som askarna på Gotland.
Kvinnan har bestämt sig för att följa de sista kända silvertärnorna på deras årliga migration Grönland-Antarktis tur och retur. För att göra det övertygar hon en av världens sista fiskebåtar att ta henne med. Tärnorna är de enda som vet var det fortfarande kan finnas fisk.
Det är en av de bästa romaner jag någonsin läst. Jag grät oavbrutet. Sambon undrade om jag mådde dåligt.
”Jag mår bra”, hulkade jag fram.
En vän från Norrland berättar om isfisket på vårvintrarna som sin bästa tid, som nu försvåras av osäkra isar. En annan har gett upp Stockholms skärgård på grund av algblomningen. En tredje vän på västkusten noterar hur brännmaneterna gör det omöjligt att bada från klipporna.
Vi håller på att döda vår planet. Många svenskar känner sorg över det som går förlorat. Vi borde känna vrede.
Jag tänker på klimatförnekaren och SD-ledamoten Elsa Widding. SD:s klimatförstörarpolitik är ett hot mot den svenska naturen, de svenska djuren, de regionala vanor och kulturer som är det svenskaste vi har.
SD gör så att asken Yggdrasil dör. Vad är det för jävla nationalister?