Högern skålar men fattar noll
Champagnehinken säger mer än de tror
Stockholms övre medelklass är inte van vid att bli beskriven.
På något annat sätt kan jag inte förklara raseriet som uppstod på alla blå ledarredaktioner efter att jag skrev om champagnehinkar på Åhlens City.
Visst att TV knappt skildrar annat, och litteraturen är full av medelklassens verklighetsbeskrivningar efter mallen – för att citera den här tidningens kultursida – "Jag gick till Riche. Tog kokain. Sen låg vi. Vem är jag – egentligen?"
Men beskriven med en kritisk blick? Sällan. Sånt gör man bara mot lantisar genom Lyxfällan eller Big Brother.
Jag önskar fler kunde beskriva den här samhällsklassen. För i storstäderna bor en allt större grupp människor som fått ta en allt större del av samhällets kaka och av Sveriges ekonomiska utveckling. De fattar det bara inte själva. Det finns det till och med forskning på: Nästan ingen som tillhör Sveriges rikaste 20 procent tror sig ha inkomster över landets genomsnitt.
Det är symptomatiskt att konservativa Svenska Dagbladet och ännu mörkare blått konservativa Axess tror att jag är kritisk mot att "vanligt folk" alls kan köpa champagnehinkar, eller förlåt, "champagnekylar". Men faktum är att "vanligt folk" inte alls brukar köpa serveringsskålar för finrestauranger till sina hem.
Champagnehinken blottar den ojämlikhet som storstadsmedelklassen kan uppgradera sina hem och liv för. Vägen till hinken är nämligen lång. Det är inte något man lägger sina sista slantar på.
Det är något man köper efter att man fått sitt Marbodal-kök renoverat med skattesubventioner, matkassarna hemlevererade av gig-anställda på fattigdomsgränsen och hemmet polerat av en skattesubventionerad städerska.
Både RUT och ROT-avdragen går till övervägande del till samhällets översta 20 procent. Där ingår miljardärerna – Sverige har nu fler sådana per capita än något annat jämförbart land – men också miljonärerna och storstadsmedelklassen som med statens hjälp åtminstone kan leva som om de har miljoner på banken.
Efter sex jobbskatteavdrag och med avskaffad värnskatt kan man sedan plocka hem både champagneskål och skumpan att fylla den med. För här ska det bli fest!
Och visst. Skåla på ni. Men sitt inte och samtidigt oja över att ojämlikheten ökar, segregationen växer och ungdomsrånen blir fler. För det är vad champagnehinken har kostat.
Arbetarförfattaren Moa Martinsson ska någon gång på 30-talet ha blivit kritiserad av en journalist för att hon bar pälskappa. Det kunde ju inte hon som vänster ha. Hon ska då ha svarat "Jag vill inte beröva någon pälskappor. Jag vill att alla ska ha råd med en." Jag skulle kunna säga samma om champagnehinkar. Problemet med högerns politiska linje är att de kämpar för en ojämlikhet som gör att vissa går kalla medan den övre medelklassen kan hamstra fem, sex pälskappor. Eller champagnehinkar.
Lisa Magnusson på Dagens Nyheter tror också att jag moraliserar. Hon kan vara lugn. Mitt problem är ojämlikhet, inte konsumtionsvanor. Och jag beskriver en samhällsklass jag själv i hög grad tillhör och som jag har omkring mig till vardags. Det är därför jag vet att renoverade Enskedevillor har PH-lampor, Hägersten har snubblande småbarn klädda i Mini Rodini och Vasastan torkade takskulpturer av pampasgräs. (Sådana kostar 100 kronor per strå, om någon undrar. Takskulpturen kräver 20.)
Magnusson kan kanske hitta moralismen hon vill kritisera närmare hemmaplan. Till exempel i texter om flygskam och veganism. Där den som tar årets enda charter med familjen ska skämmas som en lus för att han flyger. Som om det vore självklart att ha råd och tid att ta Dagens Nyheters kulturtåg till Wien för 19 000 kronor per säte. Eller som att det vore lätt att äta klimatvänligare när man har en timme före jouren börjar och ungarna vägrar äta annat än snabbmakaroner, köttbullar och ketchup. Som om sjuksköterskan kan prioritera att truga på barnen kravmärkt ramen med tofu då.
Folk får köpa vad de vill. Vare sig det är köttbullar med ketchup, kravmärkt tofu eller grand cru till champagnehinken. OM man betalat skatt först.
Men jag kan ändå ge högern några alternativ till att våra skatter höjs:
Behåll champagnehinken, men skär ned på RUT och ROT så får ni betala för era köksrenoveringar själva. Eller så kan vi enas i att höja skatten för storföretagen eller för de över hundra miljardärer det här landet fått.
Men då får ni lova att inte en spänn av dessa extra skattepengar går till Vasastan eller Kungsholmen – utan till Tensta, Arjeplog, Mjölby och till alla andra platser där de faktiskt behövs.