Kristerssons politik är helt värdelös mot våldet
Hans svar på skjutningarna är bara populism
Inför förra valet var Ulf Kristerssons viktigaste löfte att han skulle få slut på skjutningarna. Det skulle bli den ”största offensiven någonsin mot den organiserade brottsligheten”.
På två månader har nio personer skjutits till döds i Sverige. I Fruängen, Varberg, Södertälje, Göteborg, Eskilstuna och nu Uppsala.
Populism och enkla lösningar var kanske inte svaret, trots allt.
Trippelmordet i Uppsala är fullkomligt avskyvärt. Kallblodigt, brutalt och professionellt.
Gangsterbossarna Rawa Majid och Ismail Abdo kommer från Uppsala men eventuella samband med det pågående gängkriget är självfallet rena spekulationer. Vi vet inte än.
Vad vi däremot vet är att den politik som bedrivs inte har förhindrat det som sker. Och att Tidöpartiernas enda reflex är att skylla ifrån sig på tidigare regeringar.
Sanningen är att alla politiska partier i grunden har samma politiska lösning mot skjutningarna: fler poliser, hårdare straff och större fängelser.
Vägen dit är mindre frihet och minskad personlig integritet för alla i samhället.
Så har politiken sett ut i varje fall sedan tio års tid. Idéerna har dominerat ännu längre. Politikerna kallar det för att ”vända på varje sten”.
Men de luras. Det som händer är att de vänder på samma sten om och om igen – samtidigt som de varje gång förväntar sig att hitta någonting helt nytt.
Ulf Kristersson vänder inte på stenen att reparera skolan. I dag lämnar ungefär var fjärde elev gymnasiet utan examen. Fler pojkar än flickor tar sig aldrig igenom nålsögat, och de riskerar bli lätta byten för gängens rekryterare.
Regeringen vänder inte heller på stenen att rusta upp socialtjänsten, alltså första linjens förebyggande arbete. Enligt en undersökning från Akademikerförbundet SSR överväger sju av tio socialsekreterare att byta jobb.
Orsakerna är hög arbetsbelastning, dåliga villkor och en omöjlig arbetsmiljö med bland annat hot. De vi ställt i första linjen går sönder.
Inte heller intresserar sig Ulf Kristersson för kommunernas möjlighet att stötta utsatta människor. Den stenen har ingen brytt sig om att titta under på länge.
I Sverige är det kommunerna som i sista hand har ansvar för att ingen faller igenom det sociala skyddsnätet. När kommunerna tvingas skära ner, som nu på grund av hög inflation och stillastående statsbidrag, så slår det direkt mot de mest utsatta.
Tror ni desperata människor är mer eller mindre i riskzonen för brottslighet? Eller barn som växt upp i sådana miljöer?
Slutligen är den kanske viktigaste stenen totalt tabu i Sverige: att klyftorna sedan två decennier har ökat i raketfart. Och när klyftorna ökar hamnar fler människor utanför, ännu fler barn drabbas och de utsatta områdena blir fler.
Sanningen är brutal och ansvaret inte bara politikernas.
Fler poliser, hårdare straff och större fängelser har varit ett mantra på båda sidor blockgränsen samtidigt som de pelare samhället vilar på har vittrat sönder inför våra ögon.
Partierna orkar inte längre fatta långsiktiga beslut bortom nästa opinionsmätning. Det är impopulärt att höja skatten men lätt att peka ut syndabockar. Och roligare att anställa pressekreterare än utredare.
Medierna jamsar med och väldigt få journalister bor i det Sverige som lämnats att förfalla. Rut-avdrag är en större fråga än bostadstillägg på – vågar jag påstå – alla politikredaktioner. Helt enkelt eftersom alla journalister har rut-avdrag men ingen bostadstillägg.
Och populism fungerar bättre än någonsin i vårt nya medielandskap. Vår ”uppmärksamhetsekonomi” som man säger.
Vem läser lokaltidningen när man kan få sin nyhetsfix från X, Facebook eller TikTok? Eller ännu värre: från Henrik Jönssons Youtube-kanal? Nätets algoritmer älskar populism.
Du kanske gäspade när jag skrev ”skola, socialtjänst, kommuner och klassklyftor”? Jag förstår dig i så fall. Det är så tjatigt, du har hört den förr.
Men varför har ingen vänt på just dessa stenar?
Varför fortsätter de bedriva en politik som är populär – populistisk – men som inte fungerar?
Jag tycker att vi borde hantera inre hot mot Sveriges säkerhet mer som vi redan i dag möter de yttre.
Inom försvarspolitiken får populism, kulturkrig och oseriösa internetkrigare stanna vid dörren. Bara vuxna får plats vid bordet.
Det finns en rad inarbetade institutioner att kopiera. I Försvarsberedningen sitter alla partier med, de ger och tar och kommer fram till gemensamma beslut. Kraften i detta är enorm.
Besluten är också långsiktiga. Ett försvarsbeslut varar fem år och ändras normalt inte i nästa vårbudget. Och eftersom politikerna har kompromissat över blockgränsen vet myndigheterna alltid vad som gäller. Inte bara idag – utan flera år framåt.
Kristerssons politik är värdelös mot våldet till stor del eftersom han tror sig vinna på att inte samarbeta med oppositionen. För att konflikt ger röster.
Det är en extremt arrogant inställning.
För på samma sätt som den yttre säkerheten är komplex gäller samma sak för gängbrottslighet, skjutningar och sprängningar. Ett parti – en person – kanske inte sitter inne med alla svaren.
Det som hände i Uppsala får inte hända, hör vi nu från alla håll. Följt av redan inarbetade käpphästar.
Jag förstår att det är så politiken ser ut idag. Med drygt ett år till valet är opinionsmätningar som heliga skrifter för partierna.
Men den ”största offensiven någonsin mot den organiserade brottsligheten” har inte fungerat.
Inte i Fruängen, inte i Varberg, inte i Södertälje, inte i Göteborg, inte i Eskilstuna och inte i Uppsala.
Det är facit.
Kanske dags att vända på nya stenar?
