Sossehatet har lett till Liberalernas kris
Därför föredrar de Jimmie Åkesson
Efter helgen har Nyamko Sabuni beskrivits som en vinnare. På Liberalernas partiråd i söndags fick hon till slut igenom att hennes parti kommer att stötta en borgerlig regering oavsett vad efter valet 2022. Hon fick också med sig partiledningen på att stänga ute det sex gånger större Sverigedemokraterna från ett framtida budgetsamarbete. Hur det ska gå till kunde inte ens partisekreteraren Juno Blom förklara begripligt.
I själva verket är Sabuni den minst framgångsrika partiledaren Liberalerna någonsin haft. Hon har lägst förtroende hos väljarna och har inte lyckats ta partiet över riksdagsspärren i någon mätning sedan hon tog över ordförandeposten efter Jan Björklund för 21 månader sedan.
Under sin tid som partiledare har Sabuni framför allt åstadkommit en sak: hon har ökat splittringen inom Liberalerna.
Sprickan handlar inte bara om SD
Det brukar sägas att sprickan i partiet handlar om synen på SD. Frågan är om inte den analysen bör formuleras om. Snarare handlar det om ett djupt rotat sossehat som lett Liberalerna fram till dagens kris.
Den svenska borgerligheten talar gärna vackra ord om att vara mot populism och extremism. Men egentligen är det socialdemokratin och den organiserade arbetarklassen som får blodet att svalla på allvar. Det hördes i Ulf Kristerssons digitalt sända tal för moderater i helgen, där han riktigt fräste ur sig förakt mot Socialdemokraterna som enligt moderatledaren inte har några lösningar på någonting.
Det hördes också från Liberalernas partiråd där man vräkte gamla principer om att hålla SD från makten över bord. Plötsligt anses inte Jimmie Åkesson vara så farlig ändå. Sossehatet har ännu en gång trumfat hotet från den nationalistiska högerpopulismen.
Kunde pitchat januariavtalet annorlunda
Statsvetarnestorn Henrik Oscarsson skrev i helgen en intressant analys om Liberalernas vägval på bloggen Politologerna. Han menar att partiet tycks ha fastnat i berättelsen att januariavtalet innebar ett svek och ett politiskt sidbyte. Det hade inte krävts mycket fantasi, enligt Oscarsson, för att pitcha januariavtalet annorlunda. Nämligen att Liberalerna i ett svårt parlamentariskt läge – där en majoritet av väljarkåren står strax till höger om mitten – tog ansvar och i ett slag minskade inflytandet från såväl socialism som nationalism tack vare januariavtalet. Dessutom tvingade man S att föra en mer liberal regeringspolitik än vad partiet självt vill.
Men den fantasin saknas uppenbarligen hos Sabuni och hennes vapendragare. Detta trots att de få sympatisörer som partiet fortfarande har gillar alla januaripartier bättre än SD.
Det är bara att konstatera att hos stora delar av högern kommer sossarnas röda fanor alltid att vara ett rött skynke. Även om stöveltrampet hörs i farstun.