”Det känns som att blodet är förgiftat”

Annah Björk rapporterar inifrån postcovidens helvete

Annah Björk insjuknade i covid i december 2020.

De flesta av oss vill helst bara glömma pandemiåren vi gått igenom. Oron, osäkerheten, ensamheten.

Aldrig har jag varit så sjuk så länge. Nu i efterhand har det visat sig att gravida har ökad risk för allvarliga symptom. Jag var höggravid när jag fick covid vintern 2022.

Hostan ville aldrig ge med sig, till slut fick jag en spricka i revbenet. I ett par veckor – månader? – sov jag sittande. Smärtan kändes som vassa knivar i bröstet varje gång jag hostade, vilket i stort sett var hela tiden.

Som ett mirakel var jag hostfri under förlossningsdygnet. Och ut kom en välmående liten bebis. Till sommaren blev jag frisk och vill helst inte tänka tillbaka på de sjuka månaderna.

Annat är det för Annah Björk.

I boken ”Jag är inte här, det här händer inte” (Albert Bonnier) skriver hon om hur coronaviruset förändrat henne för alltid. Hon är en av cirka 30 000 svenskar som lider av postcovid.

I boken beskriver hon att hon är vid liv men knappast lever.

Varje ansträngning har ett högt pris som innebär att hon måste vila, sova och återhämta sig. Bara att ta en dusch kan äta upp all energi för en dag.

Världen har gått vidare från pandemin, men hon är kvar. Känslan av orättvisa och avundsjuka mot omvärlden är tärande.

Annah Björk är journalist och har länge skrivit och rapporterat om musik och populärkultur i tidningar och tv. Samtidigt som hon pendlade mellan Los Angeles, Berlin och andra delar av världen i jobbet uppfostrade hon två barn som ensamstående på halvtid.

Jag har själv arbetat med Annah Björk. Vi var två 20-åringar på Expressens då grabbiga nöjesredaktion. Jag har sett hennes enorma arbetskapacitet, nyfikenhet och alltid goda göteborgska humör.

Under de senaste tio åren har jag följt henne på avstånd, sett hur hon utvecklats som skribent och förundrats över energin.

Att läsa om hennes senaste 2,5 år är smärtsamt. Det är inte samma person, vilket hon själv konstaterar. Allt är en feberdimma, temperaturen är sällan under 38 grader.

Kroppen gör ont, ett stålregn strilar i huvudet, händer och fötter känns som is. Hjärtat rusar vid minsta ansträngning och det är svårt att andas.

Hon upplever det som att blodet är förgiftat.

Och sedan tröttheten, den medvetslösa tröttheten som gör att hon helst vill – eller snarare måste – sova sig igenom dagarna.

Sjukvården står fortfarande relativt handfallen inför de tusentals patienter som fått diagnosen postcovid. Genom en skiktröntgen kan de se att Annah och andra med hennes symptom inte andas ut koldioxiden som vanligt. Varför det är så vet inte forskningen än.

”Jag är inte här, det här händer inte” lyckas ändå vara en hyllning till livet. Att se det vackra i en klarröd pelargon, äta ett solvarmt smultron, kärlek som står pall även när man är som ”tråkigast”.

Annah Björk sörjer att en framgångsrik journalistkarriär kan vara över. Men hon har fel. Reportageboken från hennes helvete med postcovid är det bästa hon någonsin skrivit.

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.