Kristersson ser medier som oppositionspartiet
Att skita där man äter är ingen bra valstrategi
Enligt Grönköpings veckoblad har ”en legitimerad trakasseristrateg” nu anställts på kommunkontoret.
Tidningen, som är satir och har givits ut sedan 1902, har alltid varit mer eller mindre träffsäker om tillståndet i konungariket.
Men när jag bläddrar i samlingsvolymen Satiriska godbitar från Grönköping (Bokförlaget Siljan, 2025) börjar jag undra vem av oss som egentligen är galen.
”Böcker brännes: Hela veckoprogrammet!” skriver tidningen.
På lördag eldar Hr Grönköpingsdemokraten Wotan von Peiland romanen Invandrarna av Wilhelm Moberg i Vimmelberga höghusområde, läser jag.
Något senare firas ”Felprognosernas Dag” i staden med att politiker och tjänstemän defilerar hållandes en skylt med bortförklaringar.
Efter protester från Fältjägarcorpsen flyttar den lokala vindkraftparken till närmsta våtmark. Det blåser inte så mycket, men klimataktivisterna är lättare att hantera än försvaret.
Regeringskansliet verkar också ha skaffat en ”legitimerad trakasseristrateg ”. Eller hur titeln nu lyder. För i höstas gick statsråden i samlad tropp till hård attack mot journalister, och även opposition och civilsamhälle.
Det maskeras gärna som ”mediekritik”, men verkar handla om att Moderaterna börjar behandla medierna mer som Donald Trump gör.
Som ”The Opposition Party”, Oppositionspartiet.
Moderaterna har av allt att döma försökt sabotera Dagens Nyheters granskning av Landerholm-affären genom att bryta mot grundlagen och dra ut på utlämnandet av offentliga handlingar.
Enligt Peter Wolodarski, chefredaktör på DN, upplevde tidningens långa väntetider – mellan 30 och 46 dagar – när man begärde ut material och testade därför att i stället använda pseudonymen Simon. Då kom allt på två dagar.
Men det är inte det enda. DN har dessutom systematiskt förvägrats intervjuer med ministrarna. Ett direkt försök att få tidningen att tona ner sina granskningar.
När det avslöjades att migrationsminister Johan Forssells son hade en viktig position i en nazistisk aktivklubb försökte Moderaternas partikansli påverka mediernas publiceringar.
Martin Borgs, M:s valledare, gick direkt på Västerbottens-Kurirens ansvariga utgivare Marcus Melinder, efter att tidningen publicerat Johan Forssells namn.
– Han var väldigt påstridig och känslomässigt engagerad, han drog det väldigt långt, säger Marcus Melinder.
– Det kändes som en påtryckning på något sätt, säger han.
Att Västerbottens-Kuriren offentliggjorde påtryckningarna hör till ovanligheterna. Men Marcus Melinder tycker att ”en ny gräns passerades” med samtalet.
Aftonbladet kunde senare avslöja att Ulf Kristersson låtit en av sina döttrar ha studentfest med bag-in-box på Harpsund, bland annat i den klassiska Harpsundsekan. Då försökte statsministerparet sprida rena felaktigheter om tidningens granskning, som att journalister skulle ha kontaktat dottern i fråga.
Strax innan hade det avslöjats att friskolelobbyn bjudits in på en privat tillställning i Sagerska palatset, statsministerns officiella bostad. Det ställdes senare in. Men även då gick Moderaterna till en upprörd motattack.
”Är frontalangrepp på media Moderaternas nya strategi?” frågade sig Västerbottens-Kuriren på ledarplats.
Svaret verkar vara ja.
Angreppen på medier är ett dåligt tecken, enligt yttrandefrihetsexperten Nils Funcke.
– Det är alldeles för många exempel för att man ska tro att det är en tillfällighet, säger han.
Strax utanför synfältet, på X och i andra sociala medier, bedriver Moderaterna en hård konflikt mot enskilda journalister och medier.
Även detta tycks dirigerat från högsta ort med ministrar, tjänstemän i regeringskansliet och gruppledare i riksdagen i förarsätet. Men vad vill Moderaterna egentligen uppnå?
På sätt och vis skiter de där de själva äter. Samma journalister ska ju skriva om vilka utspel de gör i valrörelsen. Och X, där högern dominerar stort, förvandlas till ett träsk av extremism och botar.
Få seriösa journalister skulle i dag hämta information från X och mängden väljare som följer dyngkastningen har minskat dramatiskt. Särskilt kvinnor har lämnat.
Vilka tror Moderaterna att de når, när de drevat bort alla andra?
Dessutom framstår X allt mer som en utländsk påverkansoperation. När USA skriver i sin nya säkerhetsstrategi att landet ska främja extremhögern i Europa och undergräva etablerade partier är sannolikt bland annat X:s algoritmer vapnet.
Ska svenska myndigheter och politiker i så fall överhuvudtaget vara där?
Det sägs ibland att framtidens krig inte kommer att utkämpas av människor, inte vid fronten. Maskiner kommer att slåss mot maskiner, i luften, i vatten och på marken.
Kanske är det den valrörelsen vi kommer att få se? Ryska botar och Trump-botar på X som krigar om regeringens återvandringsbidrag med SD:s trollfabrik utan att någon läser.
Det låter onekligen som något ur Grönköpings veckoblad.
Sverige går in i valåret 2026 med viss bävan.
Det kommer att bli den värsta valkampanjen i mannaminne, tror många. Moderaterna är desperata och kommer att säga och göra i princip vad som helst. SD befäster sin ställning som det ledande borgerliga partiet. Och på gatorna går aktivklubbar runt och slår ner folk. Så ser det ut på sociala medier, och särskilt på X.
Men om man lägger ifrån sig alla skärmar finns ett annat Sverige. Där människor är trötta på egoism och nationalism. På hat och rädsla. På alla arga män som vill dela upp oss efter hudfärg, religion och bakgrund.
I detta verkliga Sverige är människor ganska hyggliga och generösa. Där tror vi gott om varandra, även när vi tycker olika. Vi organiserar oss för det vi tror på och vi har mod att säga stopp när makthavarna gått för långt.
Om drygt nio månader tror jag svenska folket gör precis det.