Stad och landsbygd kan samverka

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I sin beskrivning av den amerikanske mannens dilemma hittar feministen Susan Faludi ett löfte som aldrig infriats. Löftet om att vara behövd och göra nytta, just det produktiva i manligheten.

Kanske är det samma fenomen som drabbat stora delar av Sverige. Smedjebacken, vars valsverk en gång producerat mycket av de armeringsjärn som byggt dagens bostäder, tvingas nu riva fullt användbara hus. Samtidigt tvingas kommunen söka stöd från staten.

Situationen är liknande i industriort efter industriort. En manlig värld vars uppgift försvinner.

Precis som männen i Faludis studie tycks dessa orter drabbade av ett löftesbrott. De finns där för att göra nytta, men beskrivs ständigt som en belastning. Sverige dras isär har det sagts. På de flesta orter i landet brottas lokalpolitikerna med fallande befolkningstal, arbetslöshet och tomma lägenheter. I några få tillväxtområden råder överhettning och bostadsbrist.

Det är inte konstigt om allt fler ser en konflikt mellan stad och land växa fram. Vägstandard, budgetunderskott och stafettläkare, allt kan skyllas på att storstaden tar alla resurser. I gengäld beskrivs människorna på landsorten som ”förändringsobenägna”, bakåtsträvande och bidragsberoende.

Bilden av en klyfta mellan olika regioner är lätt att sälja. Den är dessutom tacksam att göra partipolitik av. Just därför är den också förrädisk, inte minst för den politiska vänstern.

Det är lockande att överföra rättviseretoriken på regioner. Att ta från de rika och ge till de fattiga. Så har det också ofta låtit när kommunalpolitiker givit hals åt sin frustration.

Men det är en hopplös strategi av två skäl. För det första rent demografiskt. Den politiska kraft som bygger sin bas där människorna flyr kommer förr eller senare att drabbas av att väljarna tar slut. Från tid till annan har centerpartiet varit mycket nära att uppleva just det.

För det andra är det regionala perspektivet blint för att orättvisor faktiskt drabbar individer. En rik region befolkas av rika människor, men också av fattiga. Därför måste den politiska vänstern ha lösningar också på storstadens problem.

När socialdemokraternas grupp för bostadspolitik i tisdags presenterade sina förslag handlade det om investeringsstöd till ny- och ombyggnad och om att utreda en statlig investeringsbank.

Gruppen föreslog också stöd till kooperativ hyresrätt och tredimensionell fastighetsbildning. Men det förslag som väckte känslor handlade om att flytta hus från till exempel Smedjebacken till Stockholm.

Att plocka ner hus i avfolkningsbygder för att montera upp dem i storstäderna kommer varken att lösa problemen med tomma lägenheter eller bostadsbristen. Det inser alla. Men tanken att flytta hyreshus har ett starkt symbolvärde och kanske beror det just på att också de tomma husen ses som en resurs.

Frågan blir inte om bidragen ska gå till byggande eller rivningar. I stället för en konflikt om resurser, öppnas en möjlighet till samverkan mellan stad och land.

Ingvar Persson