Övertron på fakta kostade henne segern
“När de sänker nivån på debatten, måste vi höja den” sa Michelle Obama i den amerikanska valrörelsen. Alla applåderade (i alla fall i mitt Facebookflöde). Problemet var bara att när ”de” sänkte nivån på debatten vann ”de” också valet.
Så, vad ska man göra?
Donald Trump hävdade i en radiointervju att Barack Obama var ”grundaren till IS”. Den konservativa intervjuaren var trots att han ogillade Obama ändå skeptisk till detta påstående.
”Menar du inte att Obamas politik i Irak, skapade ett vakuum som sedan fylldes av IS?”
”Nej” svarade Donald Trump. ”Jag menar att han grundade IS”.
Och så var det med det.
Vi lever i en värld som tycks vara bortom det där med sanning. Där folk tycker att de har rätt, inte bara till sina egna åsikter, utan till sin egen fakta. ”Postsanning”, post-truth som det heter på engelska blev i veckan utsett till årets ord av Oxford Dictionaries.
Det var samma år som britterna röstade för att lämna EU efter en valrörelse dominerad av två påståenden: Att EU kostade brittiska skattebetalare 350 miljarder i veckan, och att Turkiet snart skulle gå med i EU och översvämma Storbritannien med invandrare. Bägge var lögn.
Men klickbar lögn.
”Fakta, fakta, kolla hans fakta!” ropade Hillary Clinton under en av tv-debatterna mot Donald Trump. Amerikansk media kollade onekligen fakta framlänges och baklänges. De kom fram till att Trump ljög så att näsan borde ha växt hela vägen till den föreslagna muren mot Mexiko.
Men Donalds Trumps kampanj verkade inte bry sig. Och nu är Donald Trump vald till president.
Hade det amerikanska folket gjort vad Hillary Clinton uppmanade dem till: Gått in på hillaryclinton.com och kollat upp hur det verkligen stod till, då hade alla röstat på Hillary. Det var idén som Clinton byggde sin kampanj på.
Det var också därför som hon förlorade.
Något av det mest ironiska i hela den här historien är att Hillary Clintons kampanj i hög grad styrdes med en algoritm. En formel som hette Ada i en dator i Brooklyn. 60 matematiker och analytiker jobbade där och Ada sades vara den bästa algoritmen av sitt slag i hela världen.
Clintons kampanj frågade Ada om var Clinton borde annonsera, när hon skulle skicka ut mejl, hur de skulle formuleras, vart Clinton skulle åka och vart kampanjen skulle skicka volontärer. Det var den mest avancerade datadrivna politiska kampanjen någonsin.
Och en av de mest misslyckade.
Särskilt med tanke på vad som stod på spel.
Övertron på algoritmen Ada var symptomatisk för allt som är fel med politikertypen Hillary Clinton.
För hon är långt ifrån ensam.
Du kan inte komma beväpnad med fakta och en avancerad dator till århundradets strid om USA:s själ. Du kommer förlora. Inte för att vi lever i en tid bortom sanning (vilket vi för all del också verkar göra). Utan för att du då fundamentalt har missförstått vad politik är.
Du kan inte räkna dig fram till hur du ska bedriva politik, eller hur du ska kommunicera med människor. Det finns inget objektivt korrekt sätt att styra ett land. Den mest kompetenta teknokraten har ingen självklar rätt till presidentposten.
När Tony Blair på 1990-talet deklarerade att han ”bara var intresserad av det som fungerar” var det på många sätt välkommet. Evidensbaserad politik som det kom att kallas var en bra grej. Det är bra med en vänster som är intresserad av vad forskningen säger. En vänster som bryr sig om ifall dess reformer fungerar i verkligheten, inte bara i den marxistiska studiecirkeln.
Men det hela gick för långt.
Det hela urartade till en dogmatisk världsbild där framtiden blev till ”fakta” och vägen dit något som inte gick att ändra. Där fanns en enda typ av ekonomisk politik, en enda form av globalisering, ett enda sätt att bedriva ansvarsfull politik på. Du kan argumentera mot fakta! Gå mot mitten och balansera budgeten så kommer den liberala demokratin att fortsätta spridas över jorden. Berlinmuren har fallit, vi har vunnit, det finns inte så mycket mer att göra. Det auktoritära mörker som finns kvar i människan finns på andra sidan jorden och det kan med fördel bekämpas med västerländska bomber.
Politikens roll var i hög grad att utbilda människor till att klara av den här nya världen. Aldrig ifrågasätta den. Det fanns inga val: bara en enda oundviklig marsch in i den liberala globaliserade världsordning som dikterades av tja, fakta.
Sedan kom finanskrisen och Irakkriget. Det de hade kallat för välstånd visade sig vara skulder, det de hade kallat för massförstörelsevapen visade sig vara något annat och de som hade sagt att de var på vanligt folks sida, likt Tony Blair och paret Clinton, visade sig vara rätt korrupta plutokrater.
Så kom fascismen i dokusåpavariant och mot den ställde man alltså en dator som hette Ada.
Michelle Obama har rätt i att man inte kan bemöta lögner och smutskastning med mer av samma vara. Men att ”höja nivån på debatten” får inte heller betyda att man retirerar in i enbart fakta.
Vi har en skyldighet att söka sanningen och hålla oss till den. Vi får inte ge efter för denna nya värld av konkurrerande klickbara lögner. Men sanning är inte samma sak som fakta.
Politik handlar om känslor och moral minst lika mycket som evidens. Den handlar om vår jakt på mening och sammanhang lika mycket som mer pengar i plånboken. Väljare är inte förutsägbara råttor i ett stort experiment och framtiden kan inte räknas ut av algoritmer.
Kan Donald Trump påminna oss om detta har han i alla fall gjort något bra.