"Finns inget som heter demokratisk rasism"
Viljan till makt fördunklar omdömet, det blev tydligt i veckan. I torsdags var Alliansen plötsligt beredd att ge Jimmie Åkesson makt över val av talman och ordförandeposter i riksdagens utskott.
Den öppna dörren höll ett knappt dygn innan Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) stack hål på testballongen, reaktionen blev för stark. Men det var ingen trevlig sida av partierna som skymtade fram.
Var det verkligen så lätt att glömma vilka Sverigedemokraterna egentligen är? Betydde kampen mot rasism så lite? Det är bara någon vecka sedan Björn Söder (SD) skrev på Centerpartiets Facebook att judar inte är svenskar.
”Mannen som lekte med elden”
"Det finns ingenting som heter demokratisk rasism" säger Stieg Larsson, författare till Millennium-trilogin, i dokumentären "Mannen som lekte med elden" som går upp på biograferna i höst.
Henrik Georgsson, regissören till tv-serien "Bron" har under nästan två år i hemlighet kartlagt Stieg Larssons liv och bakgrunden till de makalöst bästsäljande böckerna om Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist.
"Mannen som lekte med elden" är berättelsen om Sverigedemokraternas framväxt och den demokratiska motvikt Stieg Larsson var med om att grunda: tidningen Expo.
– Jag blev fascinerad av Stiegs liv och hans kamp för ett öppet demokratiskt samhälle med yttrandefrihet. Det kändes viktigt att skildra, säger Henrik Georgsson till Nöjesbladet.
Rötter tillbaka till förintelsen
Extremhögern har djupa rötter, i SD:s fall går personkontakterna hela vägen tillbaka till Adolf Hitlers tredje rike och Förintelsen. Men på 70-talet skiftade strategin. Rasbiologin fasades ut och den radikala högern byggde en ny rasism på kulturella skillnader i stället. Det var framgångsrikt. 1980 fick Nationella Frontens Jean Marie Le Pen 0,7 procent av rösterna, sex år senare samlade han var tionde fransman.
I vårt land plockade Sverigedemokraterna upp strategin och den nationella rörelsen slog i början av 90-talet igenom som en ungdomskultur kring Vit-maktmusiken. Stieg Larsson sätter ett datum på när det vände: 18 augusti 1993.
Då tecknade skivbolagskungen Bert Karlsson kontrakt med Ultima Thule. Han paketerade om bandet från Vit makt-musik till "Vikingarock" och hade stora framgångar. Det var tidigt 90-tal, kriget på Balkan rasade och Ny Demokrati satt i riksdagen. I Stockholm och Uppsala sköt Lasermannen elva personer med "utländskt utseende" innan han greps. Flyktingförläggningar eldhärjades och Trollhättans moské brändes ner av tre ungdomar med kopplingar till Sverigedemokraterna.
– Vi pratade om vad som hänt i Tyskland, att invandrarförläggningar bränts och att något liknande borde hända här, förklarade en av dem efteråt för Göteborgsposten.
Torterades med vedträn
1995 blev någon slags blodig kulmen med sju nazistiska mord, mest uppmärksammad blev tortyren av 14-årige John Hron som plågades med brinnande vedträn av fyra skinnskallar och slutligen dränktes i Ingetorpssjön i Kode, norr om Göteborg.
– Jag tror han hette John, sa den äldste av nazisterna i polisförhör efteråt.
Den hösten startade Stieg Larsson tillsammans med en grupp yngre journalister tidningen Expo efter förebild från brittiska Searchlight. Året efter bestämde sig högerextremister för att tysta dem. Skyltfönster hos tobakshandlare slogs i bitar och butikspersonal hotades. Sedan angreps de politiska ungdomsförbund som stödde Expo, först Folkpartiets ungdomsförbund sedan även MUF och SSU. Slutligen var det tryckeriets tur. "Tryck inte Expo" sprejades och samliga fönster krossades. De slutade trycka tidningen.
Expo var på väg att dö
I maj 1996 stod Expo utan återförsäljare och utan tryckeri, kampanjen hade lyckats och tidningen var på väg att dö. Polisen utredde inte. Men i början av juni publicerade Folkpartiets tidning Nu hela historien och mediasverige började yrvaket förstå. Sen gick det fort. Dagens Nyheter tog upp historien och historikern Peter Englund krävde i Aktuellt besked från polisen om varför inget gjorts.
Aftonbladet och Expressen svarade nazisterna med att trycka upp Expos senaste nummer i 800 000 exemplar och distribuera till hela Sverige. När polisen väl gjorde husrannsakan hos högerextremisterna hittades sprängämnen, yxor, slagträn och nazistisk propaganda.
Expo var räddat men den högerextrema terrorn fortsatte. I juni 1999 sprängdes två tidigare medarbetares bil i Nacka och de skadades svårt. Samma år föll skotten i Malexander. Stieg Larsson tog fram en manual över hur man hanterar brevbomber till tidningens medarbetare och de uppmanades att ha basebollträn hemma i fall de blev överfallna. Men Expo fortsatte att komma ut.
Det finns hopp
I dag är Stieg Larsson mest känd för Milennium-trilogin, men böckernas miljöer och personer flyter samman med Expos redaktion. Hans antinazism och djupa kunskap om svensk högerextremism går som en röd tråd genom hans författarskap.
Han såg skriften på väggen före alla andra. Trots dödshot stod han upp för demokratin och det öppna samhället. "Mannen som lekte med elden" är en stor berättelse om mod och moralisk ryggrad. Själv fick han aldrig uppleva böckernas makalösa framgångar, Stieg Larsson avled i en hjärtattack 2004, bara 50 år gammal.
14 år senare håller hans värsta varningar på att besannas. Men även om skymningen faller och det offentliga samtalet mest är som att vada i gyttja finns plats för hopp. Stieg Larssons budskap är just detta: ge inte upp, ge aldrig upp. Det öppna samhället är värt att försvara och vi behöver inte alls anpassa oss till den mörka sidan.
Varje meddelande att motståndet skall uppges är falskt.