Klart Ulf Kristersson inte vill drälla runt i förorten

Men jag minns en annan Ulf

Varken Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson eller Ebba Busch ville tala på Järvaveckan

I går avslutades Järvaveckan, en samlingsplats för politiker, samhälle och folkrörelser på Spånga IP nordväst om Stockholm. Alla partier tackade ja till att delta men tre partiledare tog själva bondpermis: Ulf Kristersson, Ebba Busch och Jimmie Åkesson.

Av SD-regeringens verkliga makthavare dök bara Johan Pehrsson upp. Han höll ett något förvirrat tal om sex och samlevnad, lyckligtvis utan – som tidigare – för mycket detaljer.

”Nu kräver Liberalerna obligatorisk sexliberalism för att bli svensk.” konstaterade SvD:s Henrik Torehammar lite syrligt.

Vad Jimmie Åkesson tycker om saken, när hans parti samtidigt börjat skruva upp retoriken mot dragqueens och hbtqi-personer, förtäljer inte historien.

Eftersom han valde att stanna i Stockholm city.

Järvaveckan lanserades en gång som en slags rival till politiska institutioner som politikerveckan i Almedalen på Gotland eller Folk och försvars rikskonferens på Högfjällshotellet i Sälen.

Så blev det inte riktigt, men veckan fortsätter att genomföras och lyfter för ett kort ögonblick in förortens människor, problem och möjligheter i rubriker och TV-rutor.

Och att just Kristersson, Åkesson och Busch inte var där säger mer om läget i Sverige är de någonsin hade kunnat göra i sina eventuella tal.

I klartext: ni är den minst intressanta målgrupp vi kan tänka oss.

Riksdagen är fortfarande öppen och det är alltså en vanlig arbetsvecka för politikerna. Att tala på Järva tar en dryg timme, inklusive taxiresa från regeringskansliet och tillbaka, kanske två.

– Vi ser det som en möjlighet att fronta vår gruppledare istället, säger Oskar Cavalli-Björkman (SD), presschef, till SVT.

Moderaterna hänvisar till att partiledaren är upptagen med Nato och Kristdemokraterna säger – inget särskilt.

SD-regeringens politiska projekt har hittills handlat om att dra en skarp gräns mellan olika grupper av svenskar. Vissa ska få sänkt skatt, billigare diesel och massor av elstöd medan andra visitationszoner, ”bidragstak” och sänkt straffbarhetsålder till tolv år.

Den väl dolda gränsen går mellan ett allt svenskare, medelklassigare och vitare ”vi” mot ett arbetslöst och brottsligt ”dom” som viftar med konstiga flaggor på studenten.

Det största partiet i regeringens underlag sprider öppet konspirationsteorier om ett planerat ”folkutbyte” och ordföranden i riksdagens justitieutskott, Rickard Jomshof (SD), kallar Islam för en trojansk häst.

Kanske inte jättekonstigt att Ulf Kristersson undviker att drälla runt i förorten.

Men så här har det inte alltid varit. Jag minns en helt annan Ulf för några år sedan.

2018 stod Moderatledaren på Järvas scen och talade om klassresor. Det märktes att han brann. Han lyfte fram flera förebilder. Som barnhemsbarnet Stefan Löfven från Ö-vik som blev statsminister, textilarbetarsonen Jan Björklund från Borås som ledde Folkpartiet och dåvarande Muf-ordföranden Benjamin Dousa som växt upp i förorten och knappt talade svenska innan hans mamma flyttade honom till en ny skola.

Utanförskap, sociala problem och arbetslöshet behöver inte ärvas, var Ulf Kristerssons budskap, det var till och med kärnan i hans kritik mot Socialdemokraterna.

– Det svenska löftet om social rörlighet bryts. Och ersätts med social ärftlighet. Jag hatar det innerligt, sade han då från den scen han i år lämnat åt andra.

Vad hatar Ulf Kristersson innerligt idag?

Jag vet inte. Men hans politik betyder en fullkomlig slakt av allt det som gör klassresor möjliga. Sveriges kommuner och regioner pratar om ett underskott på 24 miljarder redan nästa år om inget görs.

Och finansminister Elisabeth Svantesson lovar ingenting.

Det kan låta knastertorrt jämfört med debatten om dragqueens på bibliotek, men ta den viktigaste institutionen: skolan. Den går på knäna, var sjunde elev har inte behörighet att läsa vidare på gymnasiet. I Järva är det betydligt fler. Och på grund av regeringens politik kommer kommuner i hela landet att behöva spara på skolan. Detta är riktig politik, inte spel eller för show. Just de barn som behöver samhället mest drabbas hårdast.

Är det för att slippa förklara detta som Ulf Kristersson inte kom?

Ett annat område är socialtjänsten. Det är till stor del där det förebyggande arbetet görs och ofta kan man redan i förskolan och lågstadiet se vilka ungar som är i riskzonen till att hamna snett eller dras in i gäng. Men vad gör samhället med den kunskapen om socialtjänsten inte har några pengar?

Ska socialsekreterarna sätta in varningssignalerna i en pärm och vänta på bättre tider? Så blir det nog nu.

Eller äldreomsorgen där många från just Järva jobbar, ofta med otrygga och ofria anställningar utan karriärmöjligheter. Efter pandemin fick kommunerna förödande kritik för att kvalitén helt enkelt var för låg. Alla partier var överens om att Sverige måste lägga mer pengar på de äldre.

Så vad hände efter valet? Jo, med Ulf Kristerssons budget kommer kommunerna att behöva göra nedskärningar i äldreomsorgen. Det ska bli ännu sämre.

På 1990-talet använde man ibland begreppet ”tvåtredjedelssamhället” om de sociala skillnader som nu skapas. Två tredjedelar har det ganska bra, klarar skolan, får jobb och bostad. De deltar i samhällslivet och röstar i valen. Den sista tredjedelen får aldrig chansen, går i allt sämre skolor, ärver föräldrarnas sociala problem och blir allt mer passiva.

Ulf Kristerssons politik leder exakt dit – både ekonomiskt med ökade klyftor och retoriskt med udden ständigt riktad mot förorter och svenskar med utländsk bakgrund.

”Det svenska löftet om social rörlighet bryts” sa Ulf Kristersson på Järvaveckan 2018. Jag kan förstå att han inte längre vill stå på Spånga IP och hålla det talet.

För det är exakt dessa dörrar han nu slår igen – en efter en. Till utbildning. Till jobb. Till framgång. Till frihet.

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.

Följ ämnen i artikeln