Alla borde leta efter sin skam
Jag går förbi dem varje dag men tittar inte riktigt däråt, tvärtom, slog det mig i morse. Jag kan inte se dem i ögonen, inte ens på deras kläder. Min feta skam.
Jag och alla – alla – andra svenskar lever privilegierade liv jämfört med afghanerna på Medborgarplatsen som demonstrerar för att inte utvisas till ett av världens farligaste länder.
Jag skäms för att jag skäms men tittar inte på dem. ”Dem”. De är inte jag. Jag passerar med kaffet för 30 kronor och slinker ner i Medborgarplatsen tunnelbana för att dyka upp igen först på Centralstationen där det inte längre, som hösten 2015, finns några flyktingar. Det finns knappt romer. Den goda viljan försvann.
Om ”flyktingkrisen” någonsin fanns i svenskt avseende så finns den inte längre. Sverige och Tyskland, de länder som tog emot flest flyktingar, går bäst i Europa. Inte för att ens medelklassen vill dela med sig till sjukvården, skolorna eller pensionärerna via kanske en kapitalskatt; de vill ha god samhällsservice men inte betala för den. Utan den underbetalda sjukhuspersonalens stressnivå och yrkesstolthet skulle vården kollapsa.
Där borde den politiska konflikten ligga. Hur återinför vi den välfärd som liberalismen privatiserat ner? Men radikalhögern och den medlöpande borgerligheten gör allt för att konfliktytan ska stanna just på Medborgarplatsen.
Förra lördagen skändade sverigedemokratiska väljare svenska flaggan och skrek ”ut med batikhäxor”, ”ut med afghaner”, ”ut med packet” och ”inga afghaner på våra gator” rätt i ansiktet på de utvisningshotade ungdomarna och deras beskyddare.
Skamlösheten.
Den moderata toppolitikern Hanif Bali twittrade ”Låt dem strejka ihjäl sig fram till verkställighetsdatum”.
Skamlösheten.
Men jag tror inte att skamlösheten breder ut sig, tvärtom tror jag att den senaste vågen av högernationalism nått vägs ände, åtminstone tills vi får en ny finanskris, vilket inte minst Moderaternas haveri visar. Men skamlösheten intensifieras, spetsas, blir mer öppen och, ja – skamlös. Konfliktytan måste bibehållas, just denna konfliktyta. De som absolut inte får kallas rasister måste påminnas om hur illa de tycker om flyktingar. Inte om hur dålig vården är.
Det slår mig då: Min skam är bra. Skam gör gott. Jag ska inte skämmas över min undflyende blick. Tvärtom. Jag bör krama min skam, vårda den, ligga med den.
”Skam är en själsätande känsla”, sa psykiatrikern Carl Jung.
Jag tror att skam är civilisationens grundsten.
Alla små anständiga människor och stora intellektuella har känt skam över sakernas tillstånd. Medan högern är primitiv och narcissistisk.
Jag är tacksam över att min skam är kvar. Jag kan nämligen tänka mig en framtid när jag stänger av och blir som de egocentriska hatarna på norra Medis. Jag kan se mig själv – när klimatförändringarna tvingat fram folkförflyttningar som får dagens strömmar att likna en trevligt porlande fjällbäck – släppa skammen och gå över till fascisterna.
Jag kan se mig själv säga ”nu går det inte längre, det är deras problem att de hade oturen att födas så nära solen”.
Ännu är vi långt ifrån där. Ändå beter vi oss som att vi är där. Alla borde leta efter sin skam.
Följ Fredrik Virtanen på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande texter.