Politiskt spel är ett hot mot klimatomställning
Storsatsningen visar varför moderatledaren har fel
Gruvjätten LKAB vill genomföra en jättesatsning - 400 miljarder - på järnframställning utan kol. Ur klimatsynpunkt är det ingen liten sak. Produktionen av stål står i dag för sju procent av de globala koldioxidutsläppen. I Sverige är andelen ännu högre.
Om ny teknik betyder att stålverkens utsläpp försvinner skulle det vara ett stort steg framåt i kampen mot klimatkrisen.
Om det sker i Sverige skulle det dessutom innebära en gigantisk fördel för vårt land som industrination. Och möjligheter till både jobb och exportinkomster. Storsatsningen ska ge 3000 jobb i Kiruna och Gällivare.
Vatten i stället för koldioxid
Gruvjätten deltar redan i samarbetet kring Hybrit. Tillsammans med SSAB och Vattenfall har man byggt en försöksanläggning i Luleå där kolet i stålproduktionen ska ersättas med väte. I stället för koldioxid kommer utsläppen att bestå av vatten.
Tekniken finns. Nu gäller det att omsätta den i industriell skala. Det är det LKAB:s besked handlar om.
Förändringen kommer att ställa krav på samhället. Klimatpolitik handlar inte bara om flygskam eller elcyklar. Nu är den samhällsbygge.
Ställer krav på politiken
Nu ställer LKAB tre krav på politiken. Tillståndsprocesserna måste bli snabbare och rättssäkrare. Att öppna en gruva, sätta upp ett vindkraftverk eller till och med att bygga en kraftledning är i dag en juridisk och byråkratisk mardröm. Ingen kan veta hur den slutar.
Kraven ska vara tuffa, men de måste också vara förutsägbara.
LKAB vill också att samhället satsar på forskning och stöd till innovationer, inte minst i basindustrin.
Dessutom måste tillgången till grön el och biobränslen tryggas. Att producera vätgas kräver massor av ström.
Vindkraften måste byggas ut
I klartext innebär det att vindkraften och annan förnyelsebar produktion behöver byggas ut. Det betyder också att kraftnäten måste uppgraderas. Det är framtidens energipolitiska utmaningar.
Ändå fortsätter Ulf Kristersson och Moderaterna att prata om kärnkraft, nu senast reaktor 1 i Ringhals som moderatledaren vill rädda med politiska beslut. Det är som ett eko från den tid Kristersson var ledare för MUF. Att Vattenfall, som driver kraftverket, tålmodigt förklarar att det är omöjligt utan orealistiska investeringar har ingen betydelse.
I dag är det inte industrin som står i vägen för klimatomställningen. Det är politiker som vägrar släppa paroller från sin tid i ungdomsförbunden.
Är Sverige på väg in i en ny industriell styrkeperiod? Och varför har politiker så svårt att ta i de utmaningar den skulle innebära? Chatta med Ingvar Persson. Chatten startar klockan 09.00 men det går bra att kommentera redan nu.
Denna chatt är stängd.
- Ingvar Persson24 nov 2020
Klockan har passerat halv med god marginal. Jag tackar alla som skrivit och bidragit. Frågor om Sveriges industriella framtid lär vi få komma tillbaka till.
Ha en bra dag.
- Ingvar Persson24 nov 2020
Hej F.
Jo, jag tycker också att det blivit väldigt mycket symbolpolitik kring energin. Och i sanningens namn är Moderaterna kanske inte ensamma.
- 24 nov 2020
Tack för en bra artikel! Moderaterna sysslar med symbolpolitik i kärnkraftsfrågan utan vetenskaplig och verklighetsmässig förankring, även om de gång på gång försöker hävda motsatsen
F - Ingvar Persson24 nov 2020
Hej Niklas.
Jag påstår inte att det är enkelt. Tvärt om. Men jag tror som sagt att processerna måste gå fortare och vara mer förutsägbara än i dag.
- 24 nov 2020
Faran med att göra processen snabbare är väl att det ger väldigt mycket tid till den som vill genomföra något att i god tid förbereda sig och sitt material medans den som påverkas och motsätter sig detta lämnas med mycket kort tid att fundera och argumentera mot förändringen. Innan någon kommer och säger att de vill öppna en gruva har de ju funderat några år på saken medans markägaren kanske inte alls vet om det om tex prospektering skett på grannfastighet.
Niklas