Donald Trumps USA är sagan om gemenskap
Nu skickar vi faktagranskare till ett kulturkrig – igen
Ni tror att det handlar om hat? Det gör det aldrig.
Har ni inte sett Borta med vinden? Donald Trumps USA handlar om kärlek och om gemenskap. Fråga vilken sydstatssoldat som helst i det amerikanska inbördeskriget. Eller fråga Ku Klux Klan.
Eller för den delen – valfri Sverigedemokrat.
I tisdags meddelade Donald Trump att han ställer upp i nästa presidentval. Därmed lever vi återigen i den Alice i underlandet-värld av galenskap vi lämnade för två år sedan.
Donald Trump är en mästare på att skapa drama och om nu miljardären och nya Twitter-ägaren Elon Musk åter öppnar Trumps Twitterkonto är vi i princip tillbaka på ruta ett.
Det politiska läget i USA har ändrats sedan dess, men Republikanerna är fortfarande på många sätt ett extremistparti. I den mediala rapporteringen efter det amerikanska mellanvalet så har det låtit som att normala kandidater vunnit.
Men den analysen är fel.
Ja, några fullständigt befängda republikanska kandidater misslyckades, och ja, Demokraterna klarade sig bättre än förväntat.
Men, Donald Trump och hans högerextrema rörelse har för länge sedan blivit den nya mittfåran i USA:s höger. Även om Trump själv till slut inte skulle bli republikansk presidentkandidat så är alternativet bara någon lite mer presentabel kopia.
"De som, dåraktigt, söker makt genom att rida på tigerns rygg slutar i dess mage" sa USA:s 35:e president John F Kennedy i sitt installationstal.
Det var det republikanska etablissemanget som släppte in extremisterna i värmen, det var de som anpassade sig till deras politik, politiska stil och retorik och nu har extremisterna helt tagit över.
Tigern är mätt.
I Sverige har moderater, kristdemokrater och liberaler lånat sig till samma strategi.
Hur det kommer att sluta kan vi nog se i utvecklingen av Republikanerna.
Allt börjar med att vi missförstår fascismen. Den är av många, som författaren Henrik Arnstad uttryckt saken, faktiskt älskad.
Efter andra världskriget var fascismen på utelistan. Deras arméer hade krossats på Europas slagfält och nya demokratiska stater uppstod i Tyskland och Italien.
SS-Rottenführer Gustaf Ekström åkte hem från SS-högkvarteret i Berlin och bidade sin tid några år innan han var med och grundade Sverigedemokraterna.
Men fascismens idéer besegrades inte. De finns överallt runt omkring oss. Inte dess ekonomiska program eller löjliga operettlika uniformer, men kärnan levde vidare.
Ultranationalismen, drömmen om folkets pånyttfödelse, hatet mot demokratin, föraktet för svaghet.
Ibland lyfts populärkulturen fram som dess bärare. Böcker som Sagan om ringen eller filmer som Lejonkungen brukar få tjäna som exempel.
De bygger på fascismens svart-vita världsbild – vi mot dom. På historien om den rättmätige ledaren som vandrar i ödemarken medan främmande mörka raser tar över hans land. Han inser dock vad som håller på att hända och väcker sitt folk för att störta den nya eliten.
Sedan rensar han landet från orcher (Sagan om ringen) eller hyenor (Lejonkungen) för att själv härska.
Manlighet, styrka och gemenskap ställs mot feghet, förräderi och ondska. Kan det bli en bättre saga?
Sannolikt inte. Men precis så ser fascismens grundläggande manus ut.
Sverigedemokraternas vision är inte ett Sverige som Mordor utan som Astrid Lindgrens Bullerbyn. Och det är – handen på hjärtat – något vi alla längtar efter ibland. En trygg hamn av kärlek, upptåg och gemenskap. Förutsägbart och enkelt.
Men också en tid där alla visste sin plats.
"När män var män, kvinnor var kvinnor och små håriga varelser från Alfa centauri verkligen var små håriga varelser från Alfa centauri" som Douglas Adams skrev i Liftarens guide till galaxen.
Vi säger ilsket att extremhögern står för "vi mot dom".
Men glömmer samtidigt att det inte finns något underbarare än att vara just ett ”vi”.
Vi hånar "Amerika först" och "Sverige ska bli bra igen" med att det är nostalgi.
Men handen på hjärtat, vem vill inte komma först? Vem har aldrig tänkt att det var bättre förr?
Vi svarar med statistik och siffror på lögner och alternativa fakta men glömmer att både Sagan om ringen och Lejonkungen var just berättelser, inte vetenskapliga rapporter.
Återigen, som tech-författaren Clay Shirky syrligt konstaterade, skickar vi "faktagranskare till ett kulturkrig".
Det vi glömmer är att 30-talet inte var så dåligt för alla. Tiden innan arbetare och kvinnor började ställa krav och minoriteter krävde rättigheter.
"Det handlar om ren och skär renhållning", skriver Björn Söder (SD) om att han vill att regeringen drar in pengarna för vad han kallar "vänsterorganisationer" - det svenska civilsamhället.
Allt inom staten, ingenting utanför staten, ingenting mot staten.
Björn Söder pratar om människorättsorganisationen Civil Rights Defenders, tidigare Svenska Helsingforskommittén. Men kärnan, att krossa alla som står i vägen för folkets sanna vilja, är uråldrig.
Det är detta som är SD:s demokratisyn. För vem har röstat på Civil Rights Defenders? Vem har valt alla bråkiga journalister och advokater? Alla oberoende tjänstemän och domare som stör friden?
Det var ju Björn Söder som vann valet. Att säga emot är att polarisera. Så tig och lyd.
Allt till tonerna av att "Team: ni överdriver" säger att alla varningar om extremhögern är oproportionerliga.
Så är det inte.
Hittills har alla varningar visat sig korrekta - i USA och i Sverige.
De kallar sig "Sverigevänner" och sin regering för "blågul".
Men det finns en annan historia om Sverige. Bortom sagans Byllerbyn. En berättelse där gemenskapen inte stängde ute. Där vår öppenhet och nyfikenhet byggde ett av världens mest avancerade, rikaste och anständiga länder.
En berättelse om ett lite friare Sverige och om ett land som andra såg upp till.
Skillnaden mellan det landet och extremhögerns – är att vårt land har funnits och finns på riktigt.