Manligheten är ju visst i kris

Psykologiprofessor Jordan B Peterson är pophögerns nya idol

Förra fredagen satt kanadensiske psykologiprofessorn Jordan B Peterson i Fredrik Skavlans tv-soffa och pratade om sin bok ”12 livsregler: ett motgift mot kaos”. Boken argumenterar för att ordning, styrka, disciplin och heder gör dig lycklig och Peterson har blivit en superhjälte för unga män som sökt efter en kylig vetenskapsman som med förment rationella argument gör upp med alla som säger att klasskillnader och könsskillnader inte är naturgivna.

I Petersons värld har allt prat om att sociala hierarkier är just sociala och inte biologiska kastat in manligheten i en kris. Mannen av i dag är svag, rotlös och hatisk, och hans värld är i upplösning på grund av "nymarxister". Det är förstås en sorts nykonservativ klagovisa vi hört förr, men varför funkar den så bra i dag? Hela veckan har ju Sverige talat om Peterson och hans budskap.

För att manligheten är i kris, givetvis.

Vafalls? Män är ju överrepresenterade i snart sagt alla maktpositioner och är fortfarande den samhälleliga normen. Män tjänar mer pengar på jobbet och tar mindre ansvar för det obetalda hemarbetet. Män som får en hjärtinfarkt får vänta kortare tid på ambulans och remitteras till fler undersökningar än en kvinna. Hur kan manligheten vara i kris när samhället inte är jämställt?

Därför att ojämställdheten även tar sig andra uttryck. Män har kortare medellivslängd, har sämre betyg och är överrepresenterade i statistiken vad gäller självmord, mord, missbruk och oavslutad skolgång.

När regeringens så kallade mansutredning släpptes 2014 åskådliggjorde den hur mäns sociala utsatthet är sammanlänkad med samhälleliga normer kring manlighet (aggressivitet, risktagande, hänsynslöshet och gränslös lojalitet mot en grupp). Föreställningen om att en ”riktig man” klarar sig själv leder exempelvis till en ovilja bland många män att söka vård och tala om sin hälsa, inte minst när det gäller psykisk ohälsa. Det får konsekvenser i form av både högre dödlighet och högre risk att hamna i missbruk. I skolan får normer för hur pojkar ska bete sig uttryck i en antipluggkultur som inte sällan förstärks av vuxenvärldens skilda förväntningar på pojkar och flickor, varnade man för.

Samtidigt förändras just nu i rasande fart en central komponent i den manliga identiteten: att man är familjeförsörjaren.

I Sverige har kvinnorna utbildat sig ifatt och förbi männen, och tagit sig in på en rad traditionellt manliga yrkesområden som kräver hög utbildning. I flera europeiska länder har tillverkningsindustrin – en manlig bastion - decimerats. I stället hänvisas allt fler till otrygga och lågbetalda servicejobb, och sysselsättningsgraden bland kvinnor ökar medan den sjunker bland män.

Det är en ekonomisk förändring, men den är också kulturell. Vem är man om man inte längre är med och bygger välstånd åt sin hembygd? Om man inte försörjer sin familj? Om politikerna inte längre söker ens röst i valen?

När människor förlorar sina privilegier vill de ha någon att skylla på. Högerpartier har erbjudit flera alternativ: muslimer, lata greker, kulturmarxister, mexikaner. Och högerns intellektuella – som Jordan B Peterson – pekar med hela handen för att stärka de mansnormer som riddarromaner lärt ut: var hjältemodig, ta dig samman, bit ihop, underkasta dig auktoriteter. Man kan hävda att det är något annat än den aggressivitet och blinda grupplojalitet som mansutredningen varnade för 2014, men det är i alla händelser en kringskuren och rätt endimensionell manlighet.

Den liberala skribenten Moa Berglöf har i Sydsvenska Dagbladet påpekat att när man tittar på männens förlorade privilegier så måste man se att kvinnor fått uppleva en frihetsrevolution. Saker som fri abort, fria p-piller, bättre mödrahälsovård och rätt att behålla jobbet även efter barnafödande har befriat kvinnan från en del bojor. Berglöf skriver: ”Trots de skillnader som finns kvar i strukturer och i materiella ting mellan män och kvinnor, är kvinnorna i dag friare än i går. De har fler roller att röra sig mellan, fler förebilder att se upp till, större möjligheter att vara olika sorters kvinnor. Medan mansrollen, eller åtminstone synen på den, står kvar i en lika endimensionell mall som kvinnorollen gjorde innan frigörelsen”.

Den brittiska journalisten Steven Poole har noterat att manlighetens kris redan under antiken var ett ämne för filosofer och tänkare. Poole menar att det urgamla pratet om manlighetens kris är en sorts myt som används dels för att förstärka idéer kring manlighetens enastående och legitimera könsmaktsordningen. Med förödande resultat, för både män och kvinnor. "En riktig man är någon som aldrig tänker på manligheten", har han skrivit.

Kanske är det så. Och kanske kan manlighetens kris ta slut först när vi skapar utrymme för morgondagens man att få stöd, trygghet, och hjälp i att göra livsval utan att könet begränsar.

Låter honom vara en riktig karl, helt enkelt.


• Vill du ha våra texter direkt i ditt flöde? Klicka här och gilla Aftonbladet Ledare på Facebook!

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.

Följ ämnen i artikeln