Socialtjänsten borde omhänderta fler barn
Problemet är för lite förebyggande arbete, inte för mycket
Demonstrationer utanför riksdagen och raseri på internationella nätplattformar över att barn har omhändertagits i ett nordiskt land.
En känsla av déjà vu infinner sig. Jag har sett detta förut.
Året var 2015 och det ryssvänlige tjeckiske presidenten Milos Zeman hade just jämfört Norge med nazisterna.
Det blev lite av en diplomatisk kris.
Bakgrunden var ett fall där norska myndigheter omhändertagit två barn efter anklagelser om sexuella övergrepp. Modern, med rötter i Tjecken, motsatte sig ingripandet.
Milos Zeman jämförde den norska socialtjänsten med Hitlertysklands operation Lebensborn, ett mänskligt avelsprogram som skulle säkerställa den ”ariska rasens” fortlevnad.
Zeman skev till och med ett brev till Norges kung Harald V och krävde att denne skulle ingripa.
Allt rapporterades med krigsrubriker i Ryska statsmedia.
Det norska fallet var bara ett av flera. I Finland blev liknande historier ännu större.
Även EU har markerat mot desinformationen mot Finland.
På informationssidan EU vs Disinfo har man samlat svar på påståenden som att Finland sätter barn i fängelse och kommenterar rubriker som ”Finland - ett koncentrationsläger för barn”.
Angreppet på svensk socialtjänst och på Lagen om vård av unga, LVU, från bland andra militanta och våldsbejankande islamister ser ut att följa ungefär samma manual.
– Vi har kunnat se ett koordinerat beteende som är offensivt där man också har försökt tysta motståndare som kommit med andra synpunkter, säger Mikael Tofvesson, operativ chef på Myndigheten för psykologiskt försvar.
Socialtjänsten anklagas för att kidnappa barn, omvända dem från Islam och plåga dem på olika sätt. Några belägg för detta har inte presenterats. Informationen sprids i huvudsak via arabisktspråkliga källor och många av avsändarna verkar befinna sig utomlands.
I botten finns verkliga fall där föräldrar motsätter sig insatser från socialtjänsten, som sedan används i propaganda med helt andra syften.
Det vi ser är ingen ”vanlig” debatt och metoderna bakom desinformationen är inte på något sett nya.
– Vissa av de här aktörerna bekänner sig öppet till våldsbejakande och antidemokratiska rörelser och i det här aggressiva så uppstod både dolt och direkta hot med kopplingar till bland annat Charlie Hebdo, säger Mikael Tofvesson.
Svensk socialtjänst är inte ofelbar.
Men problemet är inte att man ingriper för ofta när barn far illa, utan för sällan.
Självklart måste tvångsåtgärder mot enskilda människor, som exempelvis omhändertaganden av barn utredas rigoröst och omges av starka rättssäkerhetsgarantier och kontroll.
Det handlar om en oerhört ingripande form av myndighetsutövning som får stora konsekvenser för de människor som berörs.
Men med det sagt, så skulle fler barn behöva omhändertas av sociala myndigheter än idag. Mer pengar skulle behöva satsas på förebyggande insatser och på dialog med de människor som idag saknar förtroende för socialtjänsten.
I vårt rådande samhällsklimat har samhällsdebatten allt för ensidigt fokuserat på repression. Det är mot polis och fängelser som strålkastarna riktat och det är dit pengarna går.
Men socialtjänsten har tvärtom rustats ner, liksom skolan och stödet till föreningslivet.
Den sårbarhet som desinformationskampanjen mot socialtjänsten utnyttjar – det bristande förtroendet för svenska myndigheter – har vi skapat själva.
Att hantera desinformation är svårt, särskilt som den utnyttjar en redan spirande misstro i vissa grupper. Dagens besked från Sveriges Imamråd om att de uppmanar landets imamer att under fredagsbönen ta upp och bemöta de falska ryktena är mycket välkommet. Förhoppningsvis gör andra berörda samfund samma sak.
Men detta handlar trots allt om att lappa och laga under en pågående kris. Förtroende kan inte kommenderas fram.
Myndigheten för psykologiskt försvar varnar för att kampanjen ”både kan dra ut på tiden och leda till våldsyttringar”.
Desinformation är farligt, men för att den ska kunna bekämpas måste vi fråga oss varför den fungerar.
På kort sikt behöver myndigheterna, och regeringen, visa att de lyssnar och att de vill försöka återuppbygga förtroendet där det uppenbarligen brister.
Ilskan måste mötas med dialog och samarbete mellan alla goda krafter som kan mobiliseras. De extremister som vill splittra behöver mötas med motsatsen.
Men på längre sikt måste samhällskontraktet även i denna del återuppbyggas. På samma sätt som försvaret och polisen har rustats upp på senare år så måste även socialtjänsten göra det.
Att det ska krävas en sådan här kris för att påminna oss om det är inte särskilt smickrande.