J-Lo:s rumpa berättar om rasism och sexism
Dokumentären Halftime visar artistens politiska sida
Gröna laserstrålar lyser upp ett litet dansgolv i en djungel. De rör sig och vibrerar i takt till musiken, där artisten Jennifer Lopez dansar och sjunger in det nya millenniet i musikvideon till låten ”Waiting for tonight”.
Mest filmas det när ”J-Lo” gör olika saker i väldigt lite kläder och är allmänt het.
Man kan gäspa över den klassiska gestaltningen av kvinnor i popkulturen. Hur snäv den är och hur besatt den är av att bygga kvinnliga artisters varumärken runt deras kroppar.
Jennifer Lopez är inget undantag.
Men hon pratar om det. Det gör henne ovanlig.
I Netflix-dokumentären Halftime berättar Lopez hur hennes kropp gick stick i stäv med hur en kvinna skulle se ut.
På 90-talet och runt millennieskiftet skulle en kvinna ha liten rumpa och stora bröst. Helst vara lång och blond.
Jennifer Lopez var ingetdera.
Hon hade något så ovanligt som kurvor. Och var latina.
Till råga på allt var hon stolt över det.
Till alla er födda efter millenieskiftet: Det här var innan Kim Kardashians rumpa slog igenom på instagram (smartphones var inte ens uppfunna vid den här tiden) och innan det blev en global trend att operera in fillers i skinkorna.
Gudarna ska veta vad kvinnor, både på och utanför scenen, gör för att passa in i rådande kroppsideal.
Men även om Lopez var stolt över sina former så gick de knappt att visa för en större publik.
Det tar på självkänslan att bli behandlad som ett levande skämt.
I dokumentären berättar Lopez hur producenterna för flera av de 40-tal filmer hon har varit med i försökte undvika att filma hennes underkropp.
Samtidigt haglade taco-skämten. Raljerandet om hennes bak var så normaliserat att det framfördes i tv-shower på bästa sändningstid.
Det tar på självkänslan att bli behandlad som ett levande skämt.
Särskilt i kombination med rasism och sexism.
Men mest intressant blir det när vi får följa arbetet bakom kulisserna på mellanaktsshowen för Superbowl, med en publik på över 100 miljoner tittare.
På den stora scenen under uppträdandet vill Lopez sätta små flickor i upplysta burar. De ska sjunga hennes låt ”Let’s get loud”, varvad med ”Born in the USA”.
Vi har alla rätt att vara här.
En närmast övertydlig blinkning till den amerikanska migrationspolitiken som vid den tiden hade blivit uppmärksammad för att hålla flyktingar från Latinamerika – även barn – i burar.
Arrangören bakom Superbowl, NFL, sade nej.
Men Lopez vägrade backa. Budskapet skulle ut.
Lopez beskriver hur hon inte längre känner igen sig i Trumps Amerika.
Hon är inte ensam.
Men få artister använder sina plattformar för att säga det rakt ut.
Det är i de stunderna som Halftime bränner till. Och oväntat nog, blir ett intressant tidsdokument av sexism och rasism i USA från millennieskiftet fram till idag.
Allt berättat genom storyn om J-Lo:s världsberömda rumpa.