Ansvarsfulla politiker stiftar inga lönelagar
Att det svenska politiska systemet har gått i baklås har knappast undgått någon. Samtidigt fungerar andra delar av vårt samhälle alldeles utmärkt. Lönebildningen på arbetsmarknaden till exempel.
Det har gått ett och ett halvt år sedan fack och arbetsgivare inom industrin skrev under det senaste stora avtal som satte märket för hela arbetsmarknaden. Det skulle gälla i tre år, innehöll löneökningar på sex och en halv procent, avsättningarna till en flexibel pension och en extra satsning på de lägst avlönade.
Avtalet gäller
Det sista avtalsåret gjordes uppsägningsbart. Om Facken inom industrin, till exempel IF Metall eller Unionen, hade velat använda den rätten skulle de ha behövt säga ifrån nu. Det tänker de inte göra.
– Nuvarande avtal ger IF Metalls medlemmar fortsatta reala löneökningar. sa IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säkikkälä efter att förbundets avtalsråd träffats.
Han påpekade dessutom att arbetslösheten sjunker och sysselsättningen stiger.
Den bästa av alla världar?
Så enkelt är det förstås inte. Sedan avtalet skrevs under har inflationen ökat vilket förstås urholkat värdet av lönerna. Samtidigt fortsätter högkonjunkturen. Det är brist på nästan alla sorters yrkesarbetare och många företag presenterar utmärkta bokslut. Direktörerna på Svenskt Näringsliv är som vanligt missnöjda och anser att lönerna ökar för fort. Men i ett längre perspektiv har vinsternas andel av produktionsresultatet ökat ordentligt.
Goda tider
De flesta skulle nog tänka att när tiderna är goda skulle det vara ett utmärkt tillfälle att få upp lönerna genom att hota med strejk när det nu går bra.
Men alltså inte det svenska facket. Här talar man om ansvar för samhällsekonomin, den internationella konkurrenskraften och sysselsättningen. Och om fasta spelregler för både löntagare och kapitalägare.
Visst är det en hisnande tanke att politiker som Annie Lööf och Ulf Kristersson som just nu har fått hela riksdagen att gå i baklås samtidigt pratar om att införa politiska lagar för att styra arbetsmarknadens parter, och särskilt fackföreningarna. Samma politiker som kan avsätta en regering utan att veta hur en ny ska kunna bildas vill införa låglönelagar för anställda och låta domstolarna pröva vilka strejker som ska tillåtas.
Världens minst ansvarsfulla politiker försöker tillrättavisa världens mest ansvarsfulla fackföreningsrörelse.
Det är magstarkt.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.