Utan EU är vi alla fullständigt rökta
Europa kan bara byggas upp tillsammans
Sent i torsdags kväll enades EU:s finansministrar till sist om ett stödpaket på obegripliga 5 000 miljarder kronor. Sedan dess har det pratats mycket om solidaritet och om att skriva -historia.
Sanningen är kanske snarare att det upplysta egenintresset segrade samtidigt som unionen fick en chans att överleva. Och att det skedde i sista minuten.
Vi klarar oss inte själva
Ekonomin kan inte byggas upp i varje land för sig. Det -gäller inte minst Sverige. Våra starka statsfinanser hjälper oss inte i längden om inte Scania kan sälja lastbilar i Spanien. Och ingen löser problemen om ABB tvingas dra ner produktion därför att den ekonomiska -krisen har krossat leverantörer i Norditalien eller Tyskland.
Sverige är beroende av export, och av import. Utan -handel skulle vi inte ens ha mat på bordet.
Vi har vant oss vid en kontinent med fria marknader och nu är vi fast. Europa är en enhet och ska den ta sig igenom -krisen måste det ske tillsammans.
Historien talar emot
Det första problemet är att Europas ledare inte riktigt lyckas förklara det för sina medborgare. Det andra är att den nära historien talar emot att det ska fungera. EU är ett samarbete i kris, åtminstone sedan den senfärdiga och otillräckliga reaktionen på finanskrisen för drygt tio år sedan. Men det är inte den enda gången unionen sviktat inför problem.
Flyktingkrisen 2015 avslöjade avgrundsdjupa sprickor. Brexitprocessen och de högernationalistiska partiernas framgångar har förstärkt den bilden, liksom gemenskapens oförmåga att ta itu med korruption och totalitära tendenser.
Coronakrisen har så här långt följt mönstret. Europas politiker har gjort allt för att visa handlingskraft på hemmaplan. Viktiga leveranser har fastnat
i tullen. Gränser har stängts samtidigt som smittan kunnat röra sig fritt.
I en analys på sajten Politico skriver David M. Herszenhorn och Sarah Wheaton att länderna handlat ”själviskt och kaotiskt” när hotet blev uppenbart. Italien, det första land som drabbades, fick klara sig själv.
Vi vet hur det gick.
Anledning att vara nöjd
Förra veckans maratonmöten mellan finansministrarna kunde ha blivit det definitiva kvittot på haveriet. Nu gick det inte riktigt så. Magdalena Andersson hade anledning att känna sig nöjd.
Det betyder inte att bekymren är borta. Förra veckans beslut innebar att man lämpade de svåraste frågorna vidare, till Stefan Löfven och de andra -regeringscheferna.
Krisen är långt ifrån över.