Var inte så sur, Stefan Löfven

Trista tider kräver hopp och framtidstro

Jag tänkte skriva en text om Stefan Löfven. Men alla klagar på honom just nu så jag skulle bara bli en i kören. Att klaga på regeringen känns inte särskilt originellt.

Jag tänkte skriva att Stefan Löfven behöver en lista på reformer. En som han med stolthet kan bocka av efter varje genomförd reform.

Pengar till sjukvården – check.

Ordning på Försäkringskassan – check.

Höjd skatt för de rika – check.

Jag tänkte skriva att Stefan Löfven måste bli mycket tydligare. Och roligare. Tage Erlander drog sina skämt i tv. ”Huka er gubbar nu laddar han om.” Ingvar Carlsson busringde till sina ministrar, Göran Persson dansade med en kossa och Olof Palme var så briljant att det var en fröjd att lyssna på hur han beskrev högern valåret 1979. "De har rensat det dukade bordet, de har tömt skafferi och visthusbodar, de har lagt åkern i träda och ätit sig igenom de internationella bankpalatsens matsalar på svenska folkets kontokort."

Stefan Löfven säger visserligen att Sverige ska bli starkt igen, men han ser så dyster ut. Han kunde ha presenterat veckans välfärdsmiljarder, men i stället skickade han fram Magdalena Andersson som tillsammans med januaripartiernas ekonomiskpolitiska talespersoner redogjorde för satsningen. Det var en glädjelös presentation. Fem miljarder under galgen.

Det borde varit minst det dubbla och mycket mer mys.

– Men det är sådana tider nu, säger en yngre kollega till mig. Det är trista tider.

Och visst blir man mörkrädd när man ser Åkesson, Trump och den framväxande högerpopulismen, men var det så mycket bättre förr?

Då styrde fascisterna i södra Europa. I Grekland tog militären över. Politiska oliktänkare skickades till fängelseön Yaros, ett brutalt koncentrationsläger i Medelhavsmiljö. Sveriges statsminister Tage Erlander var den förste att protestera mot kuppen i Grekland.

Polisstaten Portugal deporterade sina politiska fångar till det ökända fängelset på Kap Verde. I grannlandet Spanien garrotterades anarkisten Salvador Puig Antich 1974 efter en militär rättegång. Trots en våg av protester i Spanien och hela Europa spändes Antich fast i en stol och sedan vreds skruven in i nacken på honom. En medeltida avrättningsmetod i 70-talets Spanien.

Nej, det var inte bättre förr.

När Spaniens diktator Fransisco Franco året därpå låter skjuta flera unga oppositionella utbrister Sveriges statsminister Olof Palme ”att dessa satans mördare ska få hålla på”. Sedan sprids bilden av Palme när han går runt i rutig kavaj på Sergels torg i Stockholm och samlar in pengar till Spaniens folk.

Rakt genom Europa skar järnridån. Den som försökte fly kommunismen i öst sköts obevekligen ner. Jakten på flyktingar fortsatte ända fram till 1989 då den 20-årige Chris Gueffroy sköts med två skott i bröstet när han försökte fly över till Västberlin.

Han var det sista offret vid muren, han sköts som ett djur på flykt mitt i en europeisk storstad.

Men Sverige höll inte tyst, när Sovjet invaderade Tjeckoslovakien kallade Olof Palme kommunisterna för ”diktaturens kreatur”.

Här hemma fick vi 1973 en jämviktsriksdag och ni kan bara tänka er vilken röra det var. Sedan förlorade Sossarna valet och Fälldin tog över. Han ledde tre regeringar och däremellan hade vi en väldigt liten folkpartiregering.

Då kunde vi prata om oreda i riksdagen och oheliga allianser.

I valrörelsen 1982 förklarade Olof Palme varför han var demokratisk socialist: ”När jag ser hur högerpolitiken i land efter land driver ut människor i arbetslöshet, slår sönder tryggheten men ändå inte löser de ekonomiska problemen och när jag ser in i den framtid de borgerliga tydligen har att erbjuda där löntagarna ska bli fattigare och de rika rikare… ”

Vi var många som röstade på hans vision den gången. Inte för att vi levde i den bästa av världar, utan för att han gav oss hopp och framtidstro.

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.