I maj gör sig livets skörhet extra påmind
Vi är för dåliga på avvägningar mellan olika intressen
I år missade jag nästan tibastens blomning. Den lilla busken får sina lila små blommor direkt på de bara grenarna och ganska snart ersätts de av blad och så småningom giftiga röda frukter.
Tibastens blomning tillhör våren, precis som brännässlorna. Späda nässlor är fantastiska. Du behöver inte göra soppa. Här hemma har det legat både rostade och smörstekta nässlor på tallriken de senaste veckorna.
Snöskred av vitsippor i björkbacken. Små, små musöron på träden. Blommande hägg och fruktträd. Och naturligtvis fågelsången. Den svartvita flugsnapparen inspekterade sin holk för bara någon vecka sedan.
Allt är så skört, så ömtåligt.
Förra året började plommonträdet blomma precis när en kallfront drog in över Mellansverige. Det hade kunnat betyda ett förlorat år, men efter ett par dagar dog nordanvinden ut och grannens bin kunde göra sitt jobb.
Jag har fortfarande plommon i frysen. Otroligt tillsammans med ungsstekt vildsvin.
Det är klart att vi vill bevara och skydda det sköra
Naturen gör sig extra påmind i maj. Jag har svårt att tro att det finns någon som inte känner det. Det är klart att vi vill bevara och skydda det sköra. Om någon kallar det konservatism eller bakåtsträvande så är jag gärna konservativ.
Samtidigt vet vi ju att världen står inför ett enormt hot, också den dag kriget tar slut. I alla fall i Mellansverige är skogarna just nu snustorra. På klotet har de sju senaste åren varit de varmaste sedan innan industrialismen.
2021 hamnar på femte plats sedan mätningarna börjar.
Saker måste hända, snabbt. Hela samhället behöver ställas om. Just det håller faktiskt på att hända.
Ni kan historien. Nya fabriker. Stål som tillverkas utan kol, batterifabriker och bilar som drivs med el. Flygplansbränsle som tillverkas av skogsavfall eller till och med av avgaser från sopförbränning. Avfall från gamla gruvor som kan bli en dyrbar resurs. Solfångare, vindkraftverk och ett akut behov av helt nya kraftledningar.
Precis här hamnar vi i en konflikt mellan mål. Klimatförändringarna är det största hotet man kan tänka sig mot miljön. Samtidigt kommer omställningen att innebära ingrepp i naturen. Det kan handla om gruvor, kraftverk eller kraftledningar.
I dag är vi för dåliga på att göra den avvägningen. Det går för sakta och bygger på för många tillfälligheter. Saker som skulle behöva göras nu fastnar i ändlösa domstolsförhandlingar.
Alla politiker vet att det är ett problem. För två veckor sedan tillsatte regeringen en utredning för att snabba på handläggningen och i förra veckan fick ytterligare en utredning uppdrag att underlätta en grön omställning.
Frågan är bara om det går tillräckligt fort. När löven spricker är det svårt att inte känna hur skört livet egentligen är.