Socialdemokratins arv är ingen platt pamflett
Mötet med kulturradikalismen skapade rörelsen
Från sjön Väsmans vatten är Brunnsviks folkhögskola fortfarande imponerande. Faluröda hus i trä och det stora vita stenhuset. Som en kyrka. Just så var det tänkt.
Det här var den svenska folkbildningens flaggskepp och en av de viktigaste platserna i historien om folkhemsbygget. Det finns mycket att säga om det som hänt de senaste åren. Det har jag gjort, men idag funderar jag över hur det startade.
Det kan vara relevant för dagens Socialdemokrati.
Brunnsviks folkhögskola grundades 1906. Det brukar tillskrivas författaren Karl-Erik Forsslund.
Forsslund var nog ingen enkel figur. Socialist, traditionalist, ateist och utopist, allt på en gång. Han ville riva ner hierarkier och religion, men bevara den folkliga kulturen och gamla härbren.
En kulturradikal, kort sagt.
Brunnsvik var tänkt att bli en skola för landsbygdens unga, söner och döttrar till jordbrukare och bönder. "Sveriges bondestam" för att låna ett uttryck från tiden. Här skulle sanningen läras ut utan religiösa skygglappar.
Framför allt har generationer unga ur arbetarklassen kommit hit
Så blev det inte. Makten gjorde vad den kunde för att stoppa Brunnsvik. I stället tog sig skolan igenom den skakiga starten med bidrag från kultureliten och - framför allt - därför att unga arbetare fick stipendier från fackklubbar, ungdomsklubbar och partiorganisationer.
Mötet skapade så mycket mer än en enkel partiskola. Här utvecklades Dan Anderssons författarskap. Hit kom de ledande kvinnosakskvinnorna - man sa så på den tiden - och framstående intellektuella. Men framför allt har generationer unga ur arbetarklassen kommit hit. Det har fött nya idéer, författarskap och samhällsreformatorer.
Hade det varit möjligt utan det jämbördiga mötet mellan kulturradikalismen och den organiserade arbetarklassen?
Idag vill somliga idédebattörer till vänster göra socialdemokratins idétradition rätt enkel. Radikal i fördelningsfrågor, konservativ i värdefrågor. Och definitivt nationalistisk. Särskilt det.
Det påverkar inte minst debatten om den kommande migrationspolitiken.
Slutsatsen av resonemanget är enkel. Inte konstigt att det gått åt skogen när man ger kulturradikala stollar i Miljöpartiet eller Vänsterpartiet utrymme att år efter år påverka politik och budget.
Jag tänker att det är dumt, självtillräckligt och ett sätt att fortsätta kulturkriget, i fel lag. Vilket skulle det politiska alternativet ha varit?
Sättet att resonera är dessutom ohistoriskt.
Den svenska arbetarrörelsen har nått sina framgångar genom mötet mellan den organiserade arbetarklassen - som kan vara nog så konservativ - och andra progressiva strömmar i tiden.
Brunnsvik, där det ligger framför mig i kvällssolen, är en symbol för just det.