Den 11 september hade inte hänt om krig vore förnuftiga

Nu kliver terroristerna in på den internationella mediearenan och försöker beskriva sina motiv. Via den arabiska tv-kanalen al-Jaziras har Usama bin Ladin sedan USA inledde bombningarna av Afghanistan levererat två kommunikéer. Budskapet är tydligt, nu råder Jihad.

Vi kan förvånas över den primitiva retoriken. Medan motparten publicerar välregisserade bilder av robotuppskjutningar och bombmål låter bin Ladin och hans män som upphetsade lokalpolitiker på ett torgmöte. Ändå finns det anledning att tro att terroristernas budskap hittar jord att gro i. På en punkt fångar de nämligen ett djupt mänskligt behov. Att kunna känna respekt för sig själv och den man är.

Den legendariska spanska kommunistledaren la Pasionars uttryckte det en gång så här, "Det är bättre att dö stående, än att i evighet leva på knä".

Ibland upplevs också den mest hopplösa kamp som meningsfull, i alla fall om alternativet är att låta sig bli trampad på. Vanmakten är en känsla jag tror att vi alla drabbats av; inför en oresonlig byråkrat, en osympatisk dörrvakt eller en chef med översittarfasoner. I de situationerna är det lätt att ställa till en scen, om så bara för att lätta på det egna trycket.

Det är också precis det som händer när förortens tonåringar hävdar att de vill få respekt, och tror att de kan uppnå det med vapen eller styrka.

Terroristerna i al-Qaida tolkar världen i samma termer. Det återkommande budskapet i uppmaningen till Jihad är att amerikanarna måste förstå, de måste inse och de måste veta. Och det Amerika med terror ska tvingas förstå, inse och veta är att den islamska nationen, det är al-Qaidas uttryck, inte tänker låta sig förnedras.

Resultatet är absurt, som så ofta när det handlar om att försvara bilden av sig själv. Med fällknivar och målmedvetenhet lyckades några fanatiska unga män slå till mot världens rikaste och mest välrustade nation. Trots den lågteknologiska profilen mördades tusentals oskyldiga människor och en hel värld tappade fotfästet.

Motanfallet får på samma sätt något overkligt över sig. Tomahawkmissiler för 8 miljoner kronor styck kryssar in över ett av världens fattigaste länder, plågat inte bara av krig och torka utan dessutom av religiös fanatism. Redan efter någon dag tvingades en del av de amerikanska bombplanen återvända med sin last. Piloterna hittade inget värt att bomba.

Vore krig en fråga om förnuft skulle terrorattentaten den 11 september aldrig ha inträffat. Om politik bara handlade om rationella överväganden skulle de afghanska ledarna ha lämnat över bin Ladin så snart USA begärt det. Men nu är det inte så. Politik och krig handlar också om aktörernas bild av sig själva och av andra.

Därför är det viktigaste slagfältet just nu inte beläget i Afghanistan. I stället handlar kampen om hur massorna ska kunna känna att de respekteras i en världsordning där villkoren skrivs av andra. I den kampen är jag rädd att al-Qaida leder med ett noll.

Följ ämnen i artikeln