Det finns ingen tröst efter Utøya

Efter 69 ungas död kan livet inte gå vidare

Nio år har gått sedan Anders Behring Breiviks terroratentat mot AUF på Utøya i Norge.

Jag vet inte om jag egentligen vill skriva den här texten.
I nio år har jag väntat på att händelserna på Utøya den 22 juli ska bli ett avlägset minne och något jag ser tillbaka på med någon sorts konstaterande distans.

Tiden ska ju läka alla sår, och om den inte gör det så har man till sist så många sår att ett inte gör ondare än ett annat. Men så har det inte blivit.

Därför känns också varje ord som att på något sätt skända offren, minnet och sorgen i sig självt. För hur skulle språket över huvud taget kunna rymma vidden av 69 slaktade ungdomar? Särskilt från oss som inte var på ön. Som bara stod i marginalerna som samtida systerförbund.

Det räcker inte till. Allt blir futtigt.

 
Den 22 juli varje år stirrar jag lika hålögt framför mig som 2011, några dagar senare, då vår SSU-förening samlades och skulle försöka förstå. En handfull ungdomar som skulle förklara och trösta människor yngre än oss själva. 69 kroppar. Vänner, bekanta eller dem vi bara visste hade något gemensamt med oss. 69 kroppar vi så enkelt kunde se oss själva i.

Unga tröstar unga. Barn förklarar för barn. Vi visste såklart ingenting. Inte mer än att kräva mer säkerhet på SSU:s kongresser, kurshelger och läger. Metalldetektorer och vakter.

Ingen från vår generation går längre på ett politiskt evenemang utan att kartlägga potentiella flyktvägar. Ingen går igenom 22 juli utan att tänka på dem som dog, på dem som kunde ha dött och på 69 ansikten man känner igen.

 
Vi lever i en kultur som desperat vill hitta mening i de mest tragiska händelser. Det är ett kristet arv, och någonstans också djupt mänskligt.

Det är så vi går vidare. Vi vårdar det som var och hittar några kärnvärden att hålla fast i. "Kampen får inte vara förgäves", "Organisera er", eller som Pablo Nerudas diktrader som kommit att förknippas med sorgen efter terrordåden: "Ni kan döda alla rosor – men aldrig hindra våren".

På samma sätt finns det en förväntan på att den här typen av minnestexter ska sluta i något trösterikt. Livet går trots allt vidare, hur obönhörligt det än kan kännas – särskilt för de närmast sörjande. Vi vill ha det där hoppet att hålla fast i inför framtiden.

Något sådant har jag inte att erbjuda. Det finns aldrig någon mening i döden. Livet går kanske inte alls vidare. En del har fastnat på ön, och kommer aldrig tillbaka.

69 unga AUFare dog på Utøya, åtta personer dog i sprängningarna av regeringskvarteren. Det finns ingen tröst här.

Fortfarande i dag skriver svenska liksom norska ledarsidor om antirasism och feminism som ett fundamentalt och existentiellt hot. Som ett virus. Som ett krig.

Alla minns inte 22 juli. De vet inte hur det är att förklara för en 14-åring varför vårt sommarläger har stålbom och beväpnade vakter.

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.

Följ ämnen i artikeln