I en annan tidsanda hade han varit hjälte
Svenske Leif Persson greps av Stasi 1963, för att för en ”terrororganisations” räkning ägnat sig åt människosmuggling där svenska pass användes för att hjälpa folk att fly dåvarande Östtyskland.
Historien berättas av forskaren och frilansskribenten Karin Westin Tikkanen i ett långt och rafflande reportage i tidskriften Filter.
Leif Persson var skyldig men klarade sig utan straff, sannolikt med hjälp av hög diplomati men lika sannolikt med hjälp av den allmänna stämningen, tidsandan – detta ytterst komplicerade och ack så flytande men på avstånd så lätt att identifiera.
När en medtagen Persson tilläts återvända till Sverige märkte han att han var omskriven, rikskänd och snarast en hjälte, berättar Filter. Han hade ju räddat människor!
Filters redaktörer Erik Eje Almqvist och Mattias Göransson konstaterar i en ledare självklara olikheter i detaljer men noterar också att det är svårt att inte dra paralleller till nutidens infekterade flyktingdebatt. De påminner om Fredrik Önnevall.
När SVT-journalisten Önnevall smugglade en 15-årig syrisk pojke till Sverige skrevs få hjälteartiklar, han rentav polisanmäldes av rasande tv-tittare. Och då blev smugglingen ändå känd redan i januari 2015, innan Sveriges tidsanda kollektivt bestämde att ”nu har vi inte råd att hjälpa fler”, vilket politiskt fick konsekvensen att vår gräns i praktiken stängdes i november samma år.
Vid det laget hade tidsandan även glömt bort Alan Kurdi, 3, som hittades död på en strand i Turkiet nästan tre månader tidigare.
Önnevall dömdes nyligen för sitt brott, en dom han bör bära som en medalj, och den rasistiska näthögern jublade förstås men även det etablerade Sverige var försiktigt belåtet. ”Lagen måste gälla även för de snälla” var en vanligare reaktion än ”Hur kan en humanitär livräddningsinsats bestraffas?” med efterföljande debatt om varför ett barn inte kan söka asyl på laglig väg.
I en annan tidsanda hade Fredrik Önnevall varit den hjälte Leif Persson var 1963. Nu fick han nöja sig med enstaka applåder i media, som då liksom nu är tidsandans uttolkare vare sig media är medvetet om det eller inte.
Litet exempel: När ett tiotal ungdomar i veckan skulle deporteras till Kabul beskrev rubrikerna i lokaltidningarna fredliga demonstrationer och skräckslagna ungdomar som ”Tumult under avvisningen” (GP) och ”Stort polispådrag på Landvetter” (GT), vilket asylrättsförkämpar vanmäktigt beskrev på Aftonbladet Debatt i torsdags.
I en annan tidsanda hade rubrikerna lytt ”Cancersjuk deporteras till livsfarligt land” – utrikesdepartementet avråder ju alla (svenska medborgare) från resor till Afghanistan. Eller ”Hjältarna som försöker rädda liv”, om vi levt i för samtiden helt otänkbara plyschtider.
Snarare går vi mer och mer mot batongens tid. Eller vänder det snart? Har det kanske redan vänt? Samtiden är svår att se, kanske svårare än någonsin i våra filterbubblor.
Det gäller att vara uppmärksam, förskjutningar sker ständigt, ofta omärkligt. Som författaren och antinazisten Victor Klemperer skrev, en rad som flitigt citerats de senaste åren:
”Ord kan vara som mycket små arsenikdoser: de sväljs helt obemärkt, de tycks inte ha någon verkan men efter ett tag verkar giftet ändå”.
Själv vill jag ogärna vara nostalgisk, men tidsandan som 1963 upphöjde Leif Persson till hjälte var bättre.