Sarah, 33, kom aldrig hem igen
Alla kvinnor ser sig över axeln i mörkret
33-åriga Sarah Evererard kom aldrig hem. Kl 21 den tredje mars lämnade hon kompisens hus i södra London för en 50-minuters promenad hemåt. En vecka senare hittades kroppen – styckad – i ett skogsparti utanför staden. En man har anhållits för mordet. En man som tjänstgör som polis.
Och hela Storbritannien är skakat.
Varför ska kvinnor behöva vara rädda på öppen gata? Hur kunde Sarah Everard inte ens vara trygg för stadens polis?
Marina Hyde, krönikör på brittiska The Guardian, skriver tänkvärt om ett av alla de tillfällen "när inget hände". Som när en man trakasserade henne på gatan. Som skrek efter henne, kallade henne könsord. Men inget hände. Eller?
Väldigt få anmäler
Hon sätter fingret på något intressant. På hur kvinnor som genom en tyst överenskommelse vet att sexuella trakasserier inte är något att påtala eller klaga över – och verkligen inte något att gå till polisen med. Om de inte är tillräckligt allvarliga vill säga.
Om ens då.
För fortfarande är det väldigt lite som uppmuntrar kvinnor att berätta eller anmäla.
Med tanke på att så ytterst få av polisanmälningar om trakasserier och sexbrott ens leder till rättegång och försvinnande få ger en fällande dom är detta inte konstigt. Incitamenten är närmast obefintliga.
De trakasserier som kvinnor upplever är så vanliga, så normaliserade, så bagatelliserade, att de egentligen inte räknas, menar Hyde i sin krönika. Allt som rör sexuellt våld tenderar att förminskas.
Och så är det verkligen. Oavsett vilken rädsla trakasserierna sätter igång hos offret så är det vad "som egentligen hände", som räknas.
Lyckades du fly från ett våldtäktsförsök? Då så, du har inget att klaga på. Lyckades du ta dig hem utan att han som gick bakom försökte överfalla dig? Skönt för dig.
Fokus hamnar inte på det grundläggande. Inte för en sekund är det mannens beteende som ifrågasätts. Målet är skevt nog inte heller att kvinnor ska slippa vara rädda.
Kvinnor gör bäst i att vara rädda
I stället påminner samhället ideligen kvinnor att de gör rätt i att känna sig otrygga. Nycklar mellan knogarna på vägen hem i mörkret blir det som kvinnor hänvisas till. Att undvika mörka passager, att hålla hårt i mobilen med ett tryggt telefonnummer redan inslaget.
Handen upp alla kvinnor som har tillämpat en sådan strategi.
Att brittiska män nu startat en mot-hashtag #notallmen, inte alla män, visar hur mycket som återstår tills vi på allvar når ett samhälle som är tryggt också för kvinnor. Att männen har ett ansvar att göra gator och torg säkra för kvinnor borde vara en icke-fråga. Var ansvaret ligger är en no-brainer.
För så länge kvinnor är otrygga, så länge kvinnor inte har tillgång till samhället på samma självklara villkor blir vi aldrig jämställda. Så basalt är det problem som mordet på Sara Everard uppenbarat, och det gäller lika mycket i Sverige som i Storbritannien.
Egentligen är det enkelt. Vi måste sluta acceptera ett samhälle där kvinnor är rädda.