Stockholm och Bryssel kan inte bestämma var vindkraften ska byggas
Kommunerna måste få något tillbaka
Det är en sådan där dag man bara har önskat sig. Himlen är blekt blå och snön längst Västerdalälven är kritvit och orörd. Vårvinter. Söderut har isen redan gått, men här i Malung ligger älven ännu istäckt.
Påsklovsfirarna har passerat och redan parkerat bilen med den påmonterade skidboxen vid stugan i Hundfjället, Lindvallen eller någon annan av anläggningarna i Sälenfjällen. Här är besöknäringen en storindustri, som dessutom expanderar.
Privata investerare storsatsar. Som på så många andra håll skulle det behövas att staten tog ett större ansvar, inte minst för infrastrukturen.
Den ukrainska och den svenska flaggan som hissats tillsammans står rakt ut och uppe på Byråsen roterar de 120 meter höga vindkraftverken. Det blåser, och på sätt och vis känns det bara naturligt.
Här har det nämligen stormat ordentligt i politiken de senaste åren.
– Det värsta som kunde hända är att det kom någon från Stockholm eller - Gud förbjude - från Bryssel och säger att på det där berget och på det där berget och på det där berget ska ni bygga vindkraft. Då kommer det att bli motsättningar utan dess like, säger Malungs socialdemokratiska kommunalråd Hans Unander.
– Är det så att man kommer att införa en sådan politik så vete fan om inte jag kommer att ställa mig bredvid de som är motståndare.
Jag är här för att prata om vindkraft, om folkliga protester och om villkoren för lokala politiker som väljer att acceptera att det byggs kraftverk inom kommunens gränser. Runt Ripfjället i Malungs och Torsbys kommuner finns nämligen planer på att bygga en park med 30 vindkraftverk.
Tillsammans ska de producera tillräckligt med el för att försörja 130 000 villor med hushållsel.
De partier som styr kommunen har bestämt sig för att säga ja till planerna. En majoritet av de malungsbor som deltog i den rådgivande folkomröstning som hölls mitt under pandemin, i september 2020, sa nej.
För Hans Unander är det en fråga om framtiden. Det har inte varit lätt, men den ganska lilla marginalen i en folkomröstning där fyra av tio avstod från att rösta tycker han inte kan övertrumfa valutslaget.
– Om barnen demonstrerar för klimatet och vi faktiskt kan göra något, vad vore vi för sorts personer om vi inte gjorde det?
Unander är noga med att förklara att han har respekt för de som inte vill ha vindkraft. I området finns fäbodar som gått i arv, skogar där människor har jagat, åkt skidor eller tältat hela sitt liv. 30 enorma vindkraftverk kommer att ändra på allt det där.
Malung är en liten kommun. Kommunalrådet vet vad det får för betydelse, och vilka som drabbas.
Samtidigt finns det bara en person som bor permanent i vindkraftsparkens absoluta närhet.
– Går det inte att göra här, var ska det gå att göra då, frågar Unander retoriskt.
Så långt är egentligen allt ungefär som det brukar vara när vindkraft diskuteras. På ett plan en fråga om att få fram fossilfri el till den omställning av transporter, industri och vardagsliv som redan pågår. På ett annat – ett omfattande ingrepp i människors miljö och vardag.
I den kommunala processen tycks oron för förändring allt oftare vara det som väger tyngst. En rapport från vindkraftsbranschen beskrev nyligen hur andelen kommunala veton ökat. 2021 sa kommunerna nej till nästan åtta av tio projekt.
– Det är väl oftast mycket enklare att vara mot någonting än att vara för.
Samtidigt har frågan politiserats. Inte minst i moderatstyrda kommuner kring storstäderna tycks motståndet nästan vara principiellt.
I vindkraftsprojekt har kommunen rätt att säga nej, också mycket sent i processen. Samtidigt saknar lokala politiker på många sätt skäl att säga ja. Särskilt många jobb skapar inte en vindkraftspark i sig själv, och det ekonomiska utbytet för kommunens del är nästan lika med noll.
Varför ska en kommunal politiker gå emot lokala opinioner och argumentera för helheten om pengarna försvinner ut ur kommunen och det inte blir en enda undersköterska extra i hemtjänsten?
– Jag kan förstå de kommuner som säger nej. De får i längden väldigt lite ekonomiskt tillskott, säger Hans Unander.
I Malung finns en faktor som möjligen kan ha fått vågskålen att väga över för den politiska majoriteten. Kommunen äger marken där vindkraftverken ska byggas. Försiktiga beräkningar pekar på att det skulle kunna betyda extra inkomster på mellan sex och åtta miljoner kronor om året till Malung-Sälens kommun.
Dessutom öppnas möjligheter för nya, energikrävande, industrier.
Socialdemokraterna i Malung vill använda pengarna från vindkraftsprojektet för att sänka driftskostnaderna i ett nytt badhus som många i kommunen länge väntat på. Med en annan politisk inriktning skulle pengarna motsvara en skattesänkning på 30 öre.
– Kommunerna måste få något mer tillbaka ekonomiskt för det man väljer att avstå, säger Unander.
Miljöminister Annika Strandhäll har nyligen tillsatt en utredning som ska titta på ersättningsfrågan. Vill man vara snäll kan man säga att det är hög tid.
Samtidigt öppnas det nya frågor. Varför ska kommuner få ersättning för vindkraft men inte för vattenkraftsdammar, ett minst lika stort ingrepp?
När älvarna byggdes ut var det å andra sidan knappast någon som funderade över kommunala veton.
– Risken är att vi kommer att hamna där nu också, säger Hans Unander.
Malungs kommunalråd är angelägen om att alla vindkraftskommuner ska få rimligt betalt och att den lokala rätten att säga nej ska finnas kvar, men också om att den rätten inte ska kunna användas hur som helst.