Brexit är en tragedi, inte normal politik

Theresa May talar i Florens.

London. Theresa May, Storbritanniens premiärminister, höll ett viktigt tal i Florens i fredags. Det handlade om hur Brexit, landets utträde ur EU, ska gå till.

Det lät så normalt, vanliga politiska ord ur en vanlig politisk mun uttalade av en gråhårig dam i svart kavaj.

Själv var jag i London när May talade, en stad byggd på idén om multikulturalism. Där finns nu miljontals människor som inte vet hur deras framtid ser ut om tre eller fem år.

Jag pratade med experter på politik och ekonomi och frågade hur de trodde att det skulle bli med Brexit.

- Fråga inte mig, sa Jonathan Portes, professor i statsvetenskap och ekonomi på anrika King’s College.

- Den politiska processen är helt oberäknelig. Vem vet ens om May är premiärminister om sex månader, sa Anand Menon, professor i europeisk politik på samma universitet.

- Jag kan helt enkelt inte se hur detta ska gå till, sa Lord Stewart Wood, tidigare rådgivare åt Labourledarna Gordon Brown och Ed Miliband.

Politik som karneval

Politik är i sina sämsta stunder – och vad det verkar allt oftare - ett spektakel. När den består av politiska kampanjer igångsatta inte av övertygelse, utan av folk som enbart vill vinna. Det är politik som en mörk karneval, en urspårad fest utan regler där den som piskar upp mest galenskap har en god chans att vinna.

Folkomröstningen om Brexit var en bluff som drevs fram av den episke klanten David Cameron, som försökte rädda sitt eget politiska skinn genom att flörta med nationalism och rasism.

Känns logiken möjligen igen?

Cameron satte i gång en process han inte kunde stoppa. Den kidnappades i sin tur av skrupellösa politiker som ljög väljarna rakt upp i ansiktet: går vi ur EU kommer vi få mer pengar till sjukvård! Vi kan få frihandel för varor, men kontroll över våra egna gränser!

Sociala medier och oansvariga journalister och tidningar förstärkte och spred dessa lögner.

Bisarr normalitet

Det finns absolut en gammal, djupt rotat EU-skepsis i Storbritannien. Det är givet att Brexit var en proteströst mot något.
Men mot vad? Det är ytterst oklart.

Nu rapporterar alla medier om Brexit som en seriös politisk process. Det skapar en normalitet kring det hela som blir bisarr. Det är som när vi låtsas att Donald Trump är en vanlig politiker, som agerar enligt vanliga spelregler.

Theresa May hade i fredags en lite mer resonabel ton än tidigare. Hon föreslog en övergångsperiod på två år efter utträdet ur EU och gjorde klart att Storbritannien under tiden måste bidra till EU-budgeten.

Men sanningen är fortfarande att ingen är i närheten av att förstå hur Brexit ska gå till. För att bara ta ett exempel: gränsen mellan Nordirland och Irland. Om den stängs är det stor risk att våldet gör comeback. Om den hålls öppen, vad stopper då folk från att resa till Nordirland och därmed in i Storbritannien via Irland – som är ett EU-land?

Kampanjlögnerna skadar

Theresa Mays parti slits mellan en Brexit-falang som har en vision av Storbritannien som handelsvänligt lågskatteparadis a la Singapore, och konservativa nationalister som helst vill stänga alla gränser. Hur ska de kunna enas?

Den stora frågan i brittisk politik är hur väljarna kommer att reagera när de ser hur långt ifrån lögnerna i valkampanjen Brexit-avtalet faktiskt blir. Hur mycket pengar det kommer kosta. Hur stora kompromisser som kommer behövas.

Glappet mellan det som lovades och vekligheten är så stor att risken är stor att folk kommer vända avtalet ryggen när (och om) det presenteras.

Vad händer då? Ingen vet.

Det enda man kan vara säker på är att osäkerheten kring Brexit skadar landet. Inflationen tar nu fart, som en följd av att växelkursen är så svag. Men det är bara finlir i marginalen, jämfört med vad som kan komma

- Hittills har vi bara sett små effekter på ekonomin. De stora skiftena kommer senare, de är mycket mer långsamma och svåra att sätta siffror på. Det handlar om jobb som inte kommer, snarare än jobb som försvinner. Allt givetvis beroendet på hur Brexit blir, vilket vi inte har någon aning om, säger Jonathan Portes.

Nej, detta är inte business as usual. Detta är riktigt, riktigt knäppt.

Dags att sluta låtsas

Europa stöps just nu om. Vad som händer med Brexit kommer att ta år att reda ut. Östeuropa drar åt sitt håll och i Katalonien förbereds folkomröstningen om utträde ur Spanien. Tyskland går till val i dag, och även om Merkel vinner så kommer högerextremister för första gången sedan andra världskriget in i parlamentet.

Jo, det finns ljuspunkter. En viktig sådan är att Europas ekonomier äntligen är på väg att hämta sig, nästan ett decennium efter finanskrisen. Det är viktigt. För överallt ser man samma berättelse, fast i olika kostym. Nationalistiska krafter som drar och sliter i gamla överenskommelser och gränser. Spelregler som kastas ut genom fönstret.

Själv tittar jag på Therese May i hennes svarta kavaj och tänker att det viktigaste vi kan göra kanske är att sluta låtsas som att allt är normalt.

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.