Svaret till populisterna får inte bli mer elitism
8 januari 2017.
Populismen.
En teckning i det amerikanska magasinet The New Yorker visar kabinen i ett flygplan. En man med mustasch och svart skjorta står upp. ”De dryga piloterna har tappat kontakten med vanliga passagerare som oss, vem av er tycker att jag ska flyga planet i stället? ”Ett dussin av medpassagerarna räcker upp handen.
Bild spreds över internet i veckan. Många verkade tycka att den var rolig.
Det är den inte.
Men vi kommer till den saken om en stund.
Politiska paradigmskiften verkar inträffa sisådär vart trettionde år. Vissa av er upplevde den socialdemokratiska efterkrigstiden. Då var alla politiska partier tvungna att förhålla sig till ett politiskt konsensus av aktiv finanspolitik, expanderande offentlig sektor och jämlikhetsretorik.
Folkpartiet gick till val på sloganen ”mer jämlikhet”. För det var vad man gjorde på den tiden.
Men vinden vände. På 1970-talet kom nyliberalismen och det enda min generation egentligen har sett är olika nyanser av den: Alla partier har tvingats förhålla sig till individualism, finansialisering, privatiseringar och en ny klass av superrika.
Nu är vi inne i början till ett tredje paradigm: populismens. Politiska partier som inte inser detta kommer att svepas bort.
Ett nytt politiskt paradigm behöver dock inte betyda att man måste köpa allt populisterna hävdar. Inte alls. Men som politiskt parti måste du förhålla dig till frågorna som populismen lyfter. Och du måste ta dig an dess politiska dramaturgi, på något sätt.
Annars blir du irrelevant. Den processen har redan börjat.
Populismen berättar en historia om att samhället består av två grupper: folket och den korrupta eliten. Eliten styr genom att ljuga för folket och föra det bakom ljuset. Populisterna vill avslöja konspirationen och göra politiken till ett uttryck för folkviljan igen (så som populisterna har tolkat den). Det finns populister som bygger sin berättelse runt främlingsfientlighet och nationalism (Marine le Pen i Frankrike, Jimmie Åkesson i Sverige eller Jarosław Kaczyński i Polen). Sedan finns det populister som fokuserar på ekonomiska orättvisor (Syriza i Grekland, Podemos i Spanien och många populister i Latinamerika.)
Vad är då motsatsen till populism?
Ja, det finns väl egentligen två.
Den ena motsatsen är tanken att vanligt folk är fördomsfulla idioter som inte vet sitt eget bästa. Den politiska hållningen brukar kallas för elitism och den är vad som uttrycks i teckningen i The New Yorker. Att låta vanligt folk bestämma åt vilket håll samhället ska gå är lika bisarrt som att låta en vanlig passagerare köra planet när det finns specialtränade piloter, menar elitisterna. Folk kan inget om ekonomi, de är rasister och de röstar för dumheter som brittiskt utträde ur EU och Donald Trump. Därför måste demokratin begränsas på olika sätt: Viktiga frågor lyftas bort från de folkvalda och in ibland riksbankernas ekonomer, EU:s jurister och andra välutbildade, välklädda, välbetalda teknokrater.
Elitismen bekräftar uppdelningen mellan folk och elit som populismen gör, den tar bara ställning för eliten i stället, men dramaturgin är densamma. Både populismen och elitismen är också demokratiskt problematiska. Elitismens tro på expertvälde gör det demokratiska utrymmet mindre och mindre. Tillslut går inget av det som betyder något att rösta om: de flesta stora frågor ligger bortom demokratins kontroll. Samhället går åt samma håll oavsett vem som vinner valen, är det då så konstigt att någon ställer sig upp och kräver att passagerarna tar över planet?
Elitism leder nästan alltid till populism.
Populisternas krav på att folkviljan alltid ska styra inskränker å andra sidan ofta minoriteters rättigheter: ”Ja, men folk vill att vi ska förfölja romer här! Varför kommer EU och bråkar med oss?!” Och populister ger sig ofta på media: "Tidningarna skriver ändå bara vad eliterna vill?! Varför ska de skyddas av pressfriheten på detta sätt?!”
Det är den här utvecklingen vi har sett exempelvis i Ungern och Polen. I Venezuela har vänsterpopulisten Hugo Chavez slagit ner demokratiska protester, arresterat oppositionspolitiker och missbrukat sin makt över säkerhetstjänsten, det är därför man bör vara lite försiktig när man gullar med de nya vänsterpopulistiska rörelserna i Europa.
Populism brukar ofta leda fel.
Det andra svaret på populism är pluralism. Det är bättre. Pluralismen köper inte berättelsen om att samhället består av en elit mot ett enhetligt folk. I stället uppfattar man politiken som en komplex sak bestående av olika individer och grupper med olika intressen och perspektiv. Politikens roll blir vare sig att trycka igenom en enhetlig folkvilja eller en teknokratins enda väg, utan att nå överenskommelser och kompromisser mellan samhällets olika delar. Demokratin är enligt detta synsätt en öppen process utan något färdigt svar i slutet. Det är väl det som är grundproblematiken med både populister och elitister. Populisterna tycker sig veta vad folket vill ha redan innan de har frågat dem. Elitisterna är på samma sätt övertygade om att just deras experter har rätt. Det handlar om människosyn. Populisterna tror att majoriteten är ofelbar. Elitisterna att experterna är ofelbara.
Pluralismen tror inte att någon är ofelbar och att det är just därför som vi behöver demokratin.
I detta nya politiska paradigm är det också här striden kommer att stå: Det kommer att handla om demokratin.