Mejla

Ingvar Persson

Skogsbranschen har gått åt skogen

Bolagen måste betala vad arbetet kostar

Publicerad:

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Foto: Mikael Fritzon / TT

Att plantera skog kan vara ett fantastiskt jobb. Göken som gal i skogsridån åt väster, vitsipporna och älgkon med sin nyfödda och helt rödbruna kalv. Rasterna i kojan när samtalet löper så där fritt som det bara gör med arbetskamrater.

Att sätta plant kan också vara förfärligt. Plantorna som ska bäras och vattnas. Den domnande smärtan när du slår planteringsröret i en sten. Och knotten som lyfter i svärmar för att bita dig i ögonlocken, i hårbotten eller inne i dina öron.

Ett kalhygge är sällan förlåtande. Skiner solen är den obarmhärtig. Regnar det förvandlas allt till lera.

Så här års funderar jag ibland på de där somrarna i slutet av 1970-talet. Jag fick arbeta med ärrade svenska och finländska skogsarbetare som lagt undan sågen för att trygga återväxten. De lärde mig hur jobbet skulle göras, men också vad det innebar att arbeta.

De lärde mig hur jobbet skulle göras, men också vad det innebar att arbeta

En av mina arbetskamrater var finlandssvenska. Hon hade alltid en historia att berätta eller något att prata om. Vi jobbade bra ihop.

Förhoppningsvis är plantorna vi satte halvvuxen skog nu.
Det råder ett stänk av panik i den svenska skogsbranschen. Flera hundra miljoner små skogsplantor väntar på att sättas ut de kommande veckorna. Frågan är vem som ska göra det?

Branschen har blivit beroende av importerad arbetskraft för plantering och skogsvård. Och som alla vet, förutsättningarna att resa är sig inte riktigt lika.

När jag sommarjobbade som planterare betalades huvuddelen av lönen ut som månadslön. Ackordet låg så att säga ovanpå, och var i allmänhet humant satta.

Till en del berodde det säkert på att kronjägaren betraktade oss sommarjobbare som ett socialt ansvar. Men framför på skogsarbetarnas kamp mot de raka ackorden och för drägliga arbetsvillkor under 70-talet. Våren 75 strejkade 15 000 arbetare för månadslön.

Idag fungerar det annorlunda. Kollektivavtalet - de flesta skogsvårdsföretag har ett avtal - bygger fortfarande på en garanterad lön och en ackordsdel. Praktiken handlar ofta om ett pris per satt planta, ingen ersättning för obekväm tid och mycket långa arbetstider.

En företrädare för branschen konstaterade förra året uppgivet: "Att göra ett bra jobb, följa kollektivavtalet, utbilda och utveckla personal innebär att gå mot konkurs i dag".

Entreprenörerna måste betala vad det kostar

Utan arbetskraft från andra länder som varken är med i facket eller medveten om sina rättigheter hade det förstås aldrig gått.
Nu finns inte den arbetskraften och plötsligt talar alla om kris. Och Anna-Karin Hatt på LRF vill ha skattepengar för att täcka hålen.

Det är klart att det går att hitta arbetskraft till skogsvården. Men då måste entreprenörerna betala vad det kostar. Och då måste skogsbolagen höja sina priser.

Så fungerar marknadsekonomin, också en morgon när göken gal i väster.

Av: Ingvar Persson

Publicerad:

LÄS VIDARE

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.