Mejla

Lina Stenberg

Nu får vita sluta bli så kränkta

Boken "Vit skörhet" är en käftsmäll

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det vita majoritetssamhället måste ta ansvar för sin roll i rasismen.

Foto: LOTTE FERNVALL

LEDARE

Att diskutera rasism blir lätt som att gäspa. Det blir mest floskler.

Att hudfärg är oviktigt. Att alla ska behandlas lika. Att vi själklart inte är rasister.

I den nyutkomna boken "Vit skörhet" (Natur och Kultur, 2021) beskriver Robin DiAngelo vad som händer när vita amerikaner uppmärksammas på deras roll i det rasistiska samhället.

Under många år drev författaren mångfaldskurser och såg ett mönster. I stället för att bli konstruktiva fastnade ofta diskussionerna i en viss typ av kränkthet – i vit skörhet.

Försvarsmekanismerna hon beskriver när deltagarna uppmärksammas på sin delaktighet i det rasistiska systemet kan tyckas sakna proportioner. Men det får oss också att inse hur nödvändigt synliggörandet är.

Boken är en käftsmäll, minst sagt. För den tvingar oss att möta våra fördomar. Den tvingar till självreflektion.

Läsningen gör mig smärtsamt påmind om en hetsig diskussion jag hamnade i för några år sedan. En välkänd svensk antirasistisk profil påpekade med goda argument majoritetssvenskarnas ansvar för rasismen.

Jag blev provocerad, kände mig ifrågasatt. Så jag kontrade upprört med förtrycket av kvinnor. Var inte det lika illa – hade inte han som man ett ansvar där?

I efterhand inser jag vilket skolboksexempel jag visade upp i vit skörhet.

Det värsta är att han backade. För vi var i ett helvitt rum, och min kränkthet blev bekräftad. Hans upplevelse var det ingen som noterade.

Incidenten känns pinsam i dag. Men den lärde mig något.

Om de av oss som har privilegier börjar inse det, om vi vågar erkänna vårt ansvar kan vi faktiskt göra världen bättre.

Robin DiAngelo är amerikan och talar till ett land med en djupt rasistisk historia. Ett land där både hudfärg och ras används på andra sätt än i Sverige.

Men relevansen är precis lika stor här.

Som förnekelsen av majoritetssamhällets sammanhållning i det rasistiska systemet. Motsatsförhållandet där antirasism är att vara god medan rasism är att vara jätteond.

Saken är att när "rasist" ger bilden av en Hitler eller vit makt-förkämpe, då blir etiketten "antirasist" inget ställningstagande.

I grund och botten handlar det om förnekelse i flera steg som majoritetssamhället hjälps åt att upprätthålla. Som det tjänar på.

Förnekelsen av att den gemensamma "vita" identiteten som bygger på ett motsatsförhållande mot minoritetssamhället. Om att inte vilja se hur den kollektiva identiteten innebär en överhöghet.

Och mitt i all denna förnekelse är majoritetssamhället heller inte särskilt brydda av hur de icke-vita medmänniskorna mår, eller ser på förnekelsen, vilket kanske är det allra värsta.

DiAngelos bok är en viktig självhjälpsbok för oss individer, men också för samhället. För om de av oss som har privilegier börjar inse det, om vi vågar erkänna vårt ansvar kan vi faktiskt göra världen bättre.

Låt oss börja med oss själva.

Av: 

Lina Stenberg

Publisert:

LÄS VIDARE

Meghan och Harry klär av kungahusets rasism

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Rasism

Populism

Black lives matter