Högern har vänt industrin ryggen

Busch och Kristersson vill inte prata om miljardsatsningarna

Ebba Busch och Ulf Kristersson verkar helt ointresserade av industrins framsteg.

I slutet av november berättade gruvjätten LKAB om sina framtidsplaner. De närmaste 20 åren planerar företaget att investera 400 miljarder kronor i helt ny teknik för att ta tillvara den svenska malmen.

Det är en gigantisk satsning. Frågan är om styrelsens ordförande, Göran Persson, ens under sina år som statsminister fick presentera något i samma skala?

En industriinvestering i den skalan borde ha fått landets politiker av alla färger att göra små skutt av glädje. Näringslivssatsningar av det slaget är sådant som politiker i generationer har drömt om på nätterna.

Att investeringen dessutom handlar om en världsledande teknik som skulle kunna eliminera en av de största globala koldioxidkällorna, kolets roll i stålproduktion, borde inte göra saken sämre.

Industrin en vänsterfråga?

Ändå väckte beskedet överraskande lite reaktion. Tystast var oppositionen. Man kunde nästan få intrycket att Ulf Kristersson och Ebba Busch betraktade LKAB:s investeringsplaner som en politisk avledningsmanöver. Ett sätt att, om så bara för en dag, diskutera något annat än visitationszoner och möjligheten att dra in medborgarskap.

Kanske var det precis så. Jag tycker nämligen man kan ana en väldigt märklig syn på ekonomin hos svensk borgerlighet. Det är nästan som om det vore en vänsteråsikt att erkänna industrins betydelse.

En mycket daterad vänsteråsikt, dessutom.

Jag fick syn på det under finanskrisen, när regeringen nästan demonstrativt vägrade att ta i effekterna. Och under SAAB-arbetarnas kamp för sin fabrik.

På den tiden kallades jag "bilvänster" i Expressen. Man tackar.

Tydligast blir det ändå i läsarkontakterna när man skrivit om stål, gruvor eller energi. Som efter artikeln om LKAB.

"Det kommer aldrig att fungera". "Jobben försvinner någon annanstans". Och kanske konstigast: "Varför använder man inte pengarna till polisen i stället?".
Sedan när blev det en borgerlig uppfattning att företagens investeringsbudgetar ska användas för statens utgifter?

En närande sektor

När jag engagerade mig politiskt pågick ett tröttsamt prat om närande och tärande delar av ekonomin, inte minst bland direktörer och borgerliga politiker. Skolor, sjukhus och äldrevård betraktades som tärande.

Det här var långt innan välfärden hade blivit riskkapitalisternas snabbaste sätt att tjäna pengar.

Industrin var däremot närande. Här arbetades det på riktigt och här skapades det produkter som världen längtade efter.

En direktör i hushållsmaskiner frågade till och med om vi skulle leva på att "tvätta varandras skjortor". Tänk om Hans Werthén hört talas om Rut-avdrag.

Å andra sidan vet jag ju inte om han någonsin tvättade en skjorta.

Det var dessutom den tid när direktörerna började satsa miljoner och åter miljoner på politisk opinionsbildning. En valrörelse, det kan ha varit 1979 åkte SAF runt med en långtradare och visade upp en talande docka, fabrikör Johansson om jag minns rätt.
Jag såg den, i Laxå.

Inte en ingenjör i sikte

I dag kan man fråga sig vad storföretagen fått för alla pengar de investerat i opinionsbildning. Borgerligheten tycks utgå från ett Sverige av ledarskribenter, influencers och daytraders. Och av massor av tjänstvilliga och lågbetalda servicearbetare förstås. Inte en ingenjör i sikte. Inte en industriarbetare heller. Eller en undersköterska för den delen.
Ett Sverige som ser ut som Stockholms city.

I det Sverige väger industrins krav på långsiktiga spelregler, en energipolitik som håller över många år och tillståndsprocesser som går att lita på lätt. Ändå är det precis det LKAB behöver för att jätteinvesteringen ska kunna genomföras.

Det är kanske lika bra för industrin att Ulf Kristersson och de andra inte försöker förstå vad som händer i Norrbotten.

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.