"Många av våra bröder har gått bort för tidigt"

Författaren Melody Farshin vill ge unga i förorten en röst

Det är en varm försommardag i Husby som tillhör Rinkeby-Kista stadsdelsområde i västra Stockholm. Hos frukt- och grönsakshandlaren på Husby torg står kartonger med gigantiska vattenmeloner. Jag har stämt träff med komikern och författaren Melody Farshin, 33 år, utanför biblioteket. Dit gick hon som 11-12-åring och bad om att få en bok som handlade om en person som henne själv. Bibliotekarien gav henne "Inte utan min dotter", 1980-talsklassikern om en amerikansk kvinna som mot sin vilja blir kvarhållen av sin man i Iran med sin lilla dotter.

– Det var typ den bok som fanns som handlade om Iran och den är hemsk. Beskrivningen av iranier är extremt barbariserande, det är knappt så vi framstår som människor. Så det var den sista boken jag läste under lång tid, säger Melody Farshin över en tallrik med kolgrillat köttspett med ris och den lätt salta yoghurtdrycken ayran.

Vi har tagit en promenad i hennes hemkvarter där hon är uppväxt och fortfarande bor. Familjen flyttade dit 1988 sedan från en flyktingförläggning i Askersund, för i Husby fanns landets första affärer med långkornigt basmatiris och kryddor att laga persisk mat med.

Melody Farshin har i mer än tio års tid arbetat som standupkomiker och de senaste åren har hon uppträtt runtom i landet flera gånger i veckan. Det satte pandemin stopp för. Lyckligtvis har hon skrivandet också, 2018 kom debuten "Mizeria", en hyllad ungdomsroman om tvillingarna Ali och Aicha som bor i en namnlös förort, eller utsatt område som det ofta kallas. Uppföljaren "Lowkey" gavs ut i januari i år och liknades på Expressens kultursida vid Elena Ferrantes romanserie "Neapel-kvartetten". Recensenten framhöll att Melody Farshin skriver fram sitt kvarter: "Det är oerhört skickligt gjort, språket glöder av kärlek till sitt eget sound. Det var länge sedan jag hade så roligt i ett språks sällskap."

För mig som är uppväxt i Stockholmsförorten Alvik på 1990-talet är det inte helt enkelt att hänga med i all förortsslang, med ord som walla, cok, baxa, beckna, shishko lifestyle, men för Melody Farshin var det viktigt att använda det språk som talas här och nu av unga i orten på 2020-talet.

– De ville faktiskt ha med en ordlista från förlaget, men jag tyckte det skulle visa att boken inte är för dig i orten som förstår orden utan en aha-upplevelse för andra.

På senare år har det kommit flera romaner om att växa upp som andragenerationens invandrare i Sverige av författare som Elaf Ali, Golnaz Hashemzadeh Bonde och Suad Ali. Medan tjejerna skriver böcker, uttrycker sig många unga killar i raptexter.

– Om det är något killar uppmuntras till är det att bli rappare eller Zlatan. Att skriva böcker är ganska oglamoröst och många timmar som är obetalda, säger hon om varför så få killar väljer att skriva böcker.

Hur ser du på kritiken svensk rap fått för att bland annat glamorisera kriminalitet?

– Orten som identitet och kultur är egentligen något ganska nytt. Nu finns det ortenmusik, ortenkläder, ortenspråk. Det erkänns inte utan får mycket kritik utifrån. "Becknarväskor" ska förbjudas och musiken bojkottas.

– För mig är svensk rap den enda möjligheten att höra musik på det språk jag använder mest. Även om jag inte håller med om varje ord och mycket är förstorat och förvrängt är det mer hemma för mig än att lyssna på schlager.

Melody Farshins korta och humoristiskt skrivna böcker "Mizeria" och "Lowkey" ger en inblick i ett språk och en värld bakom de svarta rubrikerna om svenska förorter. De tonåriga tvillingarna kämpar med vanliga tonårsproblem och tankar kring sina identiteter och deras föräldrar brottas med oron för barnens framtid och kulturkrockar med det svenska samhället. Böckerna skiftar perspektiv mellan de olika karaktärerna, en form som Melody Farshin inspirerats till av tv-sitcoms.

– Jag kommer ju från stand upen och har inte läst litteraturvetenskap eller gått någon skrivskola, så jag vet inte hur saker måste vara eller vem man ska imponera på. Jag är inte låst i fyrkanten om hur en författare ska skriva, säger hon.

Förutom att skildra ett vardagsliv i orten med kärlek och märkeskläder köpta på Klarnas avbetalning, handlar böckerna också om livet i skuggan av betongen: gängkriminaliteten och den sorg, oro och död den för med sig.

– Om jag inte nämner att vi har jättemånga bröder som försvinner alltför tidigt av onödiga anledningar romantiserar jag, säger hon. Jag känner inte en enda vuxen person härifrån som inte har varit på en enda begravning av någon som har gått bort alldeles för tidigt.

Det är svårt att ta in att femtio procent av alla skjutningar i Sverige ägt rum i det område vi går omkring i när naturen står i hänförande försommarprakt och lekplatser, fotbolls- och basketplaner är fulla av lekande barn.

Hon säger att det inte finns någon quick fix på gängproblemen, utan det handlar om ett långsiktigt arbete för att skapa trygghet och framtidstro. De unga killarna är på sätt och vis mer utsatta än tjejerna, menar hon. De brännmärks på ett annat sätt redan från start, medan tjejerna motiveras till långsiktiga mål och studier.

– Den enda plats som förortsgrabben är kung och kan få social status är på förortsbänken i centrum.

I sommar ska hon jobba med en standupshow för Stockholm Stadsteater om mötet mellan moderland, fosterland och miljonprogram och identitetssökandet där emellan. Hon ska även fortsätta skriva på tredje delen i bokserien som förväntas komma ut i början av nästa år.

– Jag hade aldrig kunnat drömma om att få så fina reaktioner, ungdomar som berättar att de har tagit sig igenom sin första bok någonsin och att det har väckt ett lässug. Det är otroligt glädjande.

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.

Följ ämnen i artikeln