Fler borde vilja förändra världen som Anna Lindh
Eva Franchells bok är en av de viktigaste på länge
Det finns en hedersregel inom journalistiken. Man ska inte recensera böcker om eller av sina vänner. Den här texten ska med andra ord inte alls läsas som en recension.
Eva Franchell som skrivit boken var som läsare av den här ledarsidan vet min arbetskamrat under många år, men vår vänskap går tillbaka längre än så. Under arbetet med boken har jag haft förmånen att då och då få inblickar i processen.
Anna Lindh vars liv skildras lärde jag känna redan på 1980-talet under långa styrelsemöten i det socialdemokratiska ungdomsförbundet. Hon var några år äldre, ordförande och på många sätt ett föredöme.
Eva Franchell berättar den oändligt sorgliga berättelsen om det som varit, men också om det som hade kunnat bli
Förvänta er alltså inte något opartiskt omdöme om En människa kan mördas men inte idéer. Det kan jag inte ge. Det jag kan säga är att Eva Franchell berättar den oändligt sorgliga berättelsen om det som varit, men också om det som hade kunnat bli.
Det är en bok om modern svensk historia, en historia som många av oss är en del av. Om en politisk generation som växte upp i det kalla kriget och Vietnamkrigets skugga, men som också upplevde hur välfärdsstaten växte. Ibland på ett sätt som kunde kännas både auktoritärt och kvävande.
Det är en viktig historia att berätta. Jag tror inte det är möjligt att förstå svensk eller för all del europeisk politik idag utan att fundera på den nära historien. Den finns med oss, och formar våra ställningstaganden.
Det är också en bok om en människa, en enastående människa. Anna Lindh var just det. Otroligt effektiv, alltid uppmärksam mot alla i sin omgivning och mycket målmedveten. Hon skulle ha blivit en ännu större politisk ledare.
Enligt boken var det dit hon på väg.
Men Anna Lindh var också en människa i ordets mest sårbara mening. Hon kämpade med sin oro, och med att få familjelivet att fungera. Ingen har antagligen större möjligheter att berätta om den sidan av Anna Lindh än Eva Franchell. Hon skriver om makens alkoholproblem, men också om hur svårt det kan vara för en kvinna som överträffar männen i sin omgivning.
Där har knappast något förändrats.
Det är tillräcklig anledning att säga att En människa kan mördas men inte idéer är en av de viktigaste böckerna som skrivits på länge. Men det finns ytterligare ett skäl för den som är intresserad av politik att läsa de 468 sidorna.
Eftersom Eva Franchell under flera år arbetade nära Anna Lindh, både under tiden som miljöminister och som utrikesminister, kan hon beskriva det politiska arbetet sådant det verkligen är. Oändliga möten, långa listor och framtidsplaner.
Men framför allt handlar det om målmedvetenhet, om önskan att förändra verkligheten. Det var den, inte jakten på positioner eller uppmärksamhet i sig, som drev Anna Lindh. Och jag tror att det är precis den drivkraften man borde titta efter om man letar efter en stor politiker.
En människa kan mördas men inte idéer lämnar mig med en stor, stor saknad.