Nyckeln till framtiden finns under våra fötter
Naturtillgångar är en gemensam resurs
Spåren efter gruvbrytningen finns överallt i Bergslagen. Lavarna står som jättelika modernistiska kyrkton över de gruvor som stängdes senast.
Gruvdammar och fundament efter gamla anrikningsverk försvinner sakta i grönskan. Och för den som tittar riktigt noga är terrängen söndersprängd av små dagbrott där några få ton berg brutits med ren handkraft.
Mineraltillgångarna har präglat den här delen av landet åtminstone sedan medeltiden. Järnet härifrån blev grunden för den svenska nationen. Här har skapats förmögenheter och här har människor slitit ut sig. Att etablera sig i Bergslagen beskrivs som en av den svenska arbetarrörelsens viktiga milstolpar, till exempel i Fredrik Ströms romansvit Rebellerna.
I gulnade handskrivna protokoll från början av 1920-talet berättas hur strejkande gruvarbetare i min hemby prövade sig fram i kampen för rimliga villkor.
En vägskylt pekar mot Löa hytta och jag kan inte låta bli att tänka på konstnärens Ulf Wahlbergs bilder där han placerar amerikanska bilvrak framför den gamla masugnen. Två symboler för svunnen storhet. Det rymmer ett särskilt vemod.
Det här är hjärtat av Bergslagen, Stråssa norr om Lindesberg. För den som kommer resande norr ifrån längst riksväg 50 formar de enorma varphögarna horisonten mot öster.
Här finns dessutom landets minsta metallgruva, Lovisagruvan.
– Det borde inte fungera, men det gör det, säger Stefan Sädbom.
Så här, ute i skogen, är det möjligt att mötas utan att bryta mot en enda av Folkhälsomyndigheten coronarestriktioner. Vi har stämt träff för att prata om Bergslagen. Och om framtiden.
Sädbom bestämde sig för att bli geolog redan i tonåren. När han berättar om sitt arbete sedan han under sent 70-tal började som sommaranställd på myndigheten SGU blir det samtidigt en beskrivning av en gruvpolitik som helt växlat fot.
– På den tiden hade staten möjlighet att ta en kronoandel av allt som bröts. Det innebar att Staten behövde egen kunskap om hur en gruva fungerar. Dessutom bedrev staten prospektering i egen regi. Vi som anställdes fick ett litet paket med utrustning, tält, ryggsäck och sådant, säger Stefan Sädbom.
– Något år skickades det ut mer än hundra sådana där paket.
I dag är han, vid sidan av arbetet som geolog i det kooperativt ägda företaget Bergskraft Bergslagen AB, bland annat styrelseordförande i Lovisagruvan.
Här bryts zink, bly och silver. Malmen är mörk och mycket tyngre än vanligt berg.
Biten i min hand väger mer än tre gånger mer än en vanlig sten i samma storlek. Just nu når gruvan omkring 200 meter ner i berget under oss. När malmen är slut ska hålet fyllas igen och marken täckas över. Brytningen är planerad för att lämna så små miljöavtryck som möjligt.
Den här sommaren står världen inför de största utmaningar vår generation har sett. När coronaviruset i våras obehindrat spred sig över världen jämfördes konsekvenserna på ekonomin med den stora depressionen för snart 90 år sedan. Ändå kan pandemin faktiskt bara vara lök på laxen.
Dagarna innan mitt besök i Stråssa kunder forskarna berätta att 2019 blev det näst varmaste året som uppmätts. Trots pandemi och global lågkonjunktur tyder mycket på att det här året blir ännu varmare. Co2-halten i luften har aldrig varit högre.
Om det är en sak vi kan lära de senaste månaderna så är det kanske att det inte räcker med en försiktig inbromsning av konsumtion och resande. Ska både jorden och mänskligheten överleva kommer det också att krävas ny och smart teknik.
En del av svaren kan finnas här, i berget under mig. EU har tagit fram en lista på det man kallar "innovationskritiska" råvaror. För att hamna på listan krävs att något kommer att ha stor ekonomisk betydelse, men också att produkten bara kan fås från en eller en handfull leverantörer.
Råvarorna är nödvändiga för att vi ska kunna ta de tekniksprång som krävs.
Det gäller sällsynta jordartsmetaller, men också mineraler som Volfram och Kobolt. Jordartsmetaller och Volfram produceras i huvudsak i Kina. Kobolt i Kongo, inte sällan av krigsherrar som använder slavarbete för att finansiera sina små arméer.
Ändå finns många av råvarorna här. Kobolt runt om i landet, grafit i Vittangi, Vanadin utanför Hörby och bland annat Volfram här i Bergslagen.
I Yxsjöberg några mil bort stängdes Volframgruvan 1989. Prisfallet hade gjort driften olönsam. Malmen finns kvar och i en rapport som SGU i vintras publicerade på regeringens uppdrag pekas till och med sandmagasinen med gruvavfall ut som möjliga resurser.
– Jag förstår inte drömmarna om att bryta mineraler på andra planeter. Det måste vara enklare att ta vara på det vi har här, säger Stefan Sädbom.
– Jag tror gruvan i Yxsjöberg kommer att öppna igen. Och kanske Grängesberg också.
För att det ska hända behövs dock några saker. För det första skulle mineraler behöva ett slags ursprungsmärkning, som skogsråvara. Då kan råvaror som producerats på ett ansvarsfullt sått, både när det gäller miljö och mänskliga rättigheter, skiljas från konfliktmineraler och miljöbovar. Och det kan påverka priset.
Försök med så kallade blockkedjor för bland annat koppar pågår redan.
Men framför allt behövs en förståelse från samhällets sida. Gruvbrytning är en ingripande verksamhet. Den påverkar landskapet och ibland också miljön. Intressen kommer att stå mot varandra. Samtidigt, vill vi ha allt det som tillverkas av mineralerna, till exempel nya miljösmarta lösningar, måste det ske någonstans på jorden.
– Staten måste på något sätt bestämma sig. I dag är det faktiskt helt omöjligt att veta vilka svårigheter man kan möta om man vill starta en gruva, säger Stefan Sädbolm.
Kanske, tänker jag när jag lämnar Lovisagruvan, borde vi gå längre än så. Ska verkligen exploateringen av kritiska och ändliga råvaror överlämnas åt riskkapitalister och världsmarknaden? Borde vi inte nu efter den prövning samhället gått igenom tänka tanken att naturtillgångar kan vara något gemensamt? En resurs som tillhör oss alla.
Och förvalta dem därefter.