Bröllopsfotot avslöjar elitens hyckleri

Det var fotot från bröllopet som fick mig att tveka. Innan jag råkade se den elva år gamla bilden var jag övertygad om att Hillary Clinton skulle bli USA:s nästa president.

Nu är jag inte längre lika säker.

Fotografiet är taget på Donald Trumps bröllop, den nygifte Donald i frack håller armen om en leende Hillary Clinton i gult och pärlor. Bill Clinton klappar Donald på axeln och Melania Trumps håruppsättning är gigantisk: desto större hår, desto närmre till Gud …

Nu 2016 slåss Hillary och Donald om att bli USA:s nästa president. De politiska skillnaderna mellan dem är enorma. Samtidigt, och det är väl det som den där bilden påminner om, detta  presidentval är en intern uppgörelse mellan två av USA:s rikaste familjer.

En strid inom den yttersta eliten i en tid av populism.

Allt är större i USA: Bilarna, matportionerna, äpplena. Större är även den ideologiska kampen mellan argsint populism och pragmatisk mittenpolitik. Vi har sett den i mindre övertydlig skala i Europa men i USA har den nu tagit episk supersizeproportion. En skönlitterär författare hade inte kunnat uppfinna två tydligare arketyper än Hillary Clinton och Donald Trump.

Å ena sidan har vi den kompetenta, pragmatiska Hillary som kan det mesta, jobbar stenhårt, är lite lagom korrupt men tror på den försiktiga mittenpolitikens möjligheter att göra skillnad.

Hon är på så många sätt en rest från 1990-talet.

Å andra sidan har vi den rasistiske, argsinte, Donald som vrålar om att etablissemanget har svikit vanliga (vita) amerikaner, att allt är skit och att alla muslimer är terrorister. Han kan inget, har ingen politisk erfarenhet och ljuger konstant. Men han förstår att spela på känslor.

Han är tyvärr, på så många sätt, samtiden.

Man brukade säga att vänstern hade vunnit striden om kultur och högern den politiska striden om ekonomi i samhället. Den politiska kompromiss som har rått i västvärlden de senaste trettio åren har varit en kombination av (ny)liberala ekonomiska reformer och (i sammanhanget) radikal politik gällande kvinnors, HBTQ-personers och etniska minoriteters rättigheter. Kulturellt har samhället i denna mening gått åt vänster samtidigt som det ekonomiskt har gått åt höger. Högerpartier, som brukade motsätta sig feminism och homosexuellas rätt att gifta sig har långsamt accepterat dessa värderingar. På motsvarande sätt har vänsterpartier lärt sig att leva med  privatiseringar och avregleringar av ekonomin.

Med finanskrisen och dess efterspel exploderade emellertid denna kompromiss och vi lever nu i en våg av populism.  

Vänsterpopulismen handlar i hög grad om ekonomin: Den är ett uppror mot de senaste 30 årens ekonomiska ”sanningar”.

Låt oss socialisera bankerna!

Högerpopulismen handlar främst om kultur: ett uppror mot de senaste 30 årens rörelse mot tolerans och mångfald. Ut med muslimerna!

I Europa har det fötts nya populistiska vänsterpartier i Grekland och Spanien. I Portugal och Storbritannien har en äldre vänster kommit tillbaka i populistiska kläder och högerpopulister har gjort stora framsteg i Österrike, Sverige, Storbritannien, Grekland och Frankrike.

I USA dök två populistiska svar på finanskrisen upp ganska omedelbart: Occupy Wall Street från vänster och Tepartirörelsen från höger. Flera år senare, ja egentligen först i år, har dessa rörelser fångats upp av partipolitiken. Vänsterdemokraten Bernie Sanders är på många sätt den logiska fortsättningen av Occupy Wall Street och Donald Trump har mobiliserat tepartirörelsens väljare.

Donald Trumps ekonomiska politik skiljer sig emellertid från tepartisternas. De stod långt till höger: rasade mot det amerikanska budgetunderskottet och Obamas sjukvårdsreform.

I grund och botten var detta dock inte vad ilskan handlade om. En svart man var president och samhället rörde sig bort från de värderingar som de

vita männen i tepartirörelsen kände sig bekväma med.

Detta var det centrala. Upprördheten var mer kulturell än ekonomisk.

Och det verkar Donald Trump ha förstått.

Det är vad som gör honom så farlig.

Donald Trumps ekonomiska budskap är inte särskilt nyliberalt. Han är skeptisk till frihandel, tycks inte bry sig om storleken på budgetunderskottet och är villig att använda statliga medel för att intervenera i ekonomin. Därmed har Trump möjlighet att bygga en mycket större väljarkoalition än tidigare republikanska populister. Han uttrycker ett uppror mot bägge delarna i de senaste trettio årens politiska konsensus.

Både det kulturella och det ekonomiska.

Hillary Clinton däremot representerar i princip allt det som populisterna vänder sig emot. Hon är ekonomisk elit, politisk elit, mittenpolitiker och pragmatiker. Hon står för långt till höger ekonomiskt för vänsterpopulisterna och för långt till vänster kulturellt för högerpopulisterna. Hon föredrar kompromiss framför moralism och förnuft framför känsla.

Hon står och ler på fotografiet från Donald Trumps bröllop och bekräftar därmed allt det som Donald Trump nu vrålar om: Att den politiska eliten är en hycklande elit.

Han, Donald Trump, är i alla fall ärlig.

Förhoppningsvis blir det trots allt Hillary Clinton som vinner i november.

Men jag börjar få ont i magen.

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.