På fotbollsplanen spelar barns etnicitet ingen roll
EM inspirerar fler att bli en Asllani
Den varma fotbollssommaren är äntligen här. I går spelade Sverige sin första match i fotbolls-EM. Peppen inför resten av mästerskapet är på topp.
På gården hör jag ungarna ropa till varandra. ”Passa mig, Jag är Isak!”. Eller, ”såg ni mitt skott, Messi!”. Inga drömmar är för stora och inga spelare är för små.
Tillsammans på fotbollsplanen är vi inte vår vardag. Vi får vara vilka vi vill.
Blågula kläder syns överallt flera timmar innan laget börjar spela. Även främlingar som ler mot varandra bara för att de bär samma tröja.
Ingen bryr sig om vad du röstade på i senaste valet. Eller om du bor i förorten.
Alla är överens, nu ska vi vinna.
Många minns VM 2023. Landet slutade andas när Lina Hurtig steg fram och la sista straffen mot USA. Hela Sverige tystnade. När målkameran visade att bollen var en millimeter över linjen skreks det till stämbanden gjorde ont i flera dagar.
Men i Vivalla ekar det glädjeskrik när någon av kidsen sätter ett drömmål på gården.
På fotbollsplanen finns inte klass, kön eller hat. Mamma och pappas pengar spelar ingen roll. Namn och hudfärg gör det inte svårare att få bollen i mål. Alla spelar efter samma regler. Det räcker att vara lagspelare.
Men när visslan tystnar och skolan kallar förändras spelplanen.
Barn sorteras ofta redan på första skoldagen. Deras förutsättningar påverkas av postnummer, ekonomi och vilket språk som talas hemma. Forskning visar att barn med utländsk bakgrund är särskilt utsatta för diskriminering och trakasserier i skolan.
Dessutom har barn från områden med lägre inkomstnivåer mycket sämre förutsättningar att klara av skolan och nå gymnasiebehörighet.
En rapport från Rädda Barnen visar att vart fjärde barn med utländsk bakgrund upplevt att de utsatts för diskriminering eller trakasserier i skolan. Oftast på grund av sitt namn, hudfärg eller religion. Det är nästan dubbelt så många som bland barn med svensk bakgrund.
Stiftelsen Friends bekräftar att elever som tillhör etniska minoriteter har större risk att mobbas i skolan. Barnombudsmannens rapport från 2021 visar samma sak. Rasistiska uttryck och hat sprider sig i skolmiljön. Barn misstänkliggörs och trakasseras av både vuxna och andra elever.
Utanför spelplanen gäller andra regler.
Allt det ska vi prata om.
Men inte just nu.
Nu är det fotbollssommar. Det svenska fotbollslaget kommer att skapa minnen hos landets barn och unga. I augusti vill jag höra barnen ropa: ”Jag är Janogy! Passa mig, jag är Asllani!” och ”Såg ni mitt skott! Rolfö!”
Den här sommaren ska vi heja på Lina Hurtig. På Blackstenius. På Angeldahl. På barnen i Vivalla.
Men därefter kan vi väl heja på varandra även utanför spelplanen?
Vi kan väl heja på varandra?
Bara njuta av att vi spelar i samma lag och vill samma sak. Åtminstone för sommaren 2025.