Einárs mamma såg ett annat Sverige i sorgen
Rapparen blev en symbol för gängvåldet
Det är tungt att lyssna på intervjun med skådespelaren Lena Nilsson i P1. SR-journalisten Martin Wicklin bjöd in henne till ”Söndagsintervjun” i helgen. Det har gått fyra år sedan hennes son, den 19-årige rapparen Nils ”Einár” Grönberg, sköts till döds utanför sitt hem i Hammarby sjöstad.
Mordet är klassat som ”ett kallt fall”. Ingen har gripits eller dömts för dådet på en av landets då största popstjärnor.
Det börjar bli länge sedan, men det känns också som alldeles nyss.
"Allt som har hänt finns kvar, men längre bort, och ändå alldeles här", som författaren Tove Jansson formulerar det i sin allra sista bok, ”Meddelanden” (1998 Bonnier).
I P1-intervjun berättar Lena Nilsson för första gången att hon hörde skotten, kvällen den 21 oktober 2021. Var det fläkten som lät, eller fyrverkerier, hann hon tänka. Plötsligt kände hon det som att hon blev omfamnad av sin son.
Det fick henne att springa ut på gården där hon fann Einár på marken. Hon minns att någon berättat att hörseln är det sista sinnet som lämnar kroppen. Därför pratade hon med sin son. Sa att hon är där, att allt kommer att bli bra.
En förälders största mardröm är att något ska hända ens barn. Det Lena Nilsson gått igenom är värre än så. Att hon är långt ifrån ensam om att ha fått ett barn dödat i skjutvåld är en tragedi för hela det svenska samhället.
De gängkrig som präglat landet de senaste 10 åren har kastat mörka skuggor över Sverige.
Droger, vapen och våld har bildat en negativ spiral. Allt yngre barn dras in i den kriminella världen.
Samtidigt: under de här tio åren har polisens resurser nästintill fördubblats. Myndigheten har aldrig tidigare haft fler poliser och civilanställda.
Antalet personer intagna på anstalt i Sverige har också nästan fördubblats sedan 2015.
Nu vill regeringen sänka straffbarhetsåldern från 15 till 13 år för de allra grövsta brotten.
I år har antalet skjutningar minskat, men när de sker är de dödligare. Dessutom har sprängningarna blivit fler.
Lena Nilsson påminner om att det ofta är barn vi talar om.
Det är barn som dödas och barn som dödar.
Hon säger att hon inte känner hämndbegär mot den eller de som dödat hennes son. Det låter nästan galet i dagens uppskruvade samhällsklimat.
Einárs mamma sätter ord på sorgen. Den är så stor och så tung. På samma gång kan hon känna att livet är vackert. I de svåraste stunderna har människor slutit upp. Tröstat och stöttat. Inte minst från den församling hon tillhör.
Den bilden är också Sverige. Man hjälps åt, är schyst och snäll. Bryr sig.
Jag tror det finns en längtan efter att också se den solidariteten i politiken, som fler fritidsgårdar och färre väktare. Men också mer försoning och förståelse för att gå framåt.
