Snart föds inga fler barn med Downs syndrom
Hoppas att Ida Johansson blir politiker
”Jag är utrotningshotad.”
Orden är Ida Johanssons, gårdagens värd i Sommar i P1.
Och det är ett sommarprat som alla borde lyssna på. Särskilt de högerpolitiker som tycker att inkludering är woke. Som tycker att bara den starkes rätt ska råda.
Till vardags är Ida Johansson en av medlemmarna i den så uppmärksammade Glada Huddik-teatern.
Och det är mestadels just glatt, sommarpratet. Flera bubblande, smittande skratt hörs spontant under programmets gång.
Jag ler. Men det är allvaret som hugger sig tag i mig.
Ida Johansson är den första sommarprataren någonsin med Downs syndrom. Det är ett faktum som i sig får mig att stanna upp.
Och precis som hon säger i inledningen. Snart föds det inga fler barn med syndromet i Sverige.
Här börjar det koka i mig.
Jag tänker på den lilla fyraåringen som bor i mitt hjärta. Han som jag tog hand om i mitt första riktiga jobb som ledsagare som ung vuxen.
Han som busade med mig genom att från en sekund till en annan smita på parkeringen där i förortscentrumet. Jag sprang svettandes ifatt och oj vad han skrattade. Eller när han kastade ut sina skor genom bussdörrarna precis när bussen skulle åka vidare.
Också då skrattade han sitt ljuvliga skratt. Och jag kunde inte vara arg.
Den lilla pojken lärde mig så mycket om livet. Om hur det är att vara människa.
Tänk om han inte hade funnits?
Frågan är inte obefogad. Visste du att kromosomfelet i princip är utrotat på Island? Och i Danmark föds bara 20 barn per år med syndromet.
I Sverige syns samma oroväckande trend. Socialstyrelsen räknar med att omkring 300 barn borde födas med kromosomfelet varje år. Ändå är det bara 100 som faktiskt föds.
Orsaken stavas fosterdiagnostik. Mest beror det på okunskap.
Det finns många rapporter om hur föräldrar får råd från vården att göra abort vid misstänkta kromosomavvikelser. Och de som ändå föder de här barnen får alldeles i onödan mest höra hur svårt det ska bli.
Det är så sorgligt. Personer med Downs syndrom lever längre än tidigare. De är friskare och får ofta bra liv. Men det finns ett stigma som lever kvar.
Vi behöver bli bättre på att välkomna alla, oavsett eventuell funktionsvariation.
Jag tänker att vi bör lyssna på Ida Johansson när hon uppmanar lyssnarna att inte tycka synd om henne. Hon är inte sitt funktionshinder, säger hon.
Nej, hon är en levnadsglad, klok ung kvinna som lever sitt bästa liv. Hon kan göra precis vad hon vill. Och just den inställningen har hon.
I framtiden vill hon bli politiker. Och jag hoppas verkligen att den drömmen besannas.
Tänk bara vad mycket viktigt hon skulle kunna bidra med. Att vara en röst för de som är utrotningshotade i Sverige till exempel.