När Star Wars utspelas på bordell är samtiden mörk
Tv-serien har gjort den amerikanska högern rasande
Star Wars-serien ”Andor” inleds på en bordell. Huvudkaraktären Cassian Andor är på jakt efter information och mördar två korrupta poliser med kopplingar till Rymdimperiet.
Som ni hör är det inte den typ av oskyldiga saga som Star Wars-publiken är van vid. Några gulliga Ewok-björnar syns inte. Inte heller flummiga Jar Jar Binks-karaktärer med lustiga öron. Serien är en rå skildring av fascismens förtryck.
När Disney köpte Star Wars-franchisen var det inte det här man förväntade sig. Just därför är ”Andor” så uppfriskande. Under en vår då streamingtjänsternas mest upphaussade släpp varit usla filmer – exempelvis Gladiator II – så har den tolv avsnitt långa andra säsongen varit en räddning.
Som Star Wars-berättelse är ”Andor” så okonventionell att inte en enda jedi finns med. Inte en ljussabel. Kraften – som ger Star Wars-sagorna sin mystik och lekfullhet – omnämns knappt en gång.
Får man ens göra så? Nej, skulle nog den ortodoxa Star Wars-fantasten säga. ”Andor” är lite som ett religöst epos utan gud.
Men eftersom serien är så bra går den att ursäkta. När de långa ljussabelduellerna slopas så kan istället politiken träda fram.
Handlingen utspelar sig kronologiskt under den period som leder fram till den första Star Wars-filmen (Episode IV, 1977). Imperiets grepp om galaxen hårdnar. Genom underättelse- och säkerhetsbyrån ISB växer kontrollapparaten. Planeter plundras på naturresurser för att möjliggöra militär upprustning.
Samtidigt leder förtrycket till uppror i en rad samhällen. Fattiga och unga radikaliseras. Tittaren får se den rebellrörelse som senare besegrar imperiet i filmtrilogin ta form.
Estetiken och symboliken lutar sig fortfarande mycket mot andra världskriget. Ibland i övertydliga paralleller. I ett av de samhällen som imperiet tar kontroll över i sin expansion talas till exempel ett språk som liknar franskan.
Men det går såklart också att spegla serien i samtiden. Rysslands imperialistiska krig, givetvis. När oppositionella politiker i senaten tystnar förs också tankarna till USA:s växande auktoritära riktning.
Det mest intressanta bidraget är dock skildringen av den framväxande rebellrörelsens kval och metodik. Stellan Skarsgård spelar spionmästaren Luthen Rael som i det dolda bygger upp ett nätverk av motstånd och underättelseverksamhet. Det är inte den idealistiska Star Wars-rebell vi är vana vid att se. Han utnyttjar cyniskt sina rekryter och offrar dem om så behövs för kampens skull.
”Jag är dömd att använda min fiendes verktyg för att besegra dem. Jag bränner min anständighet för någon annans framtid”, motiverar han sina handlingar.
Inom internationella relationer brukar man teoretiskt särskilja realism och liberalism. Realismen accepterar bara staters kamp mot varandra om säkerhet och överlevnad som bevekelsegrunder. Inspirationen finns i politiska filosofer som Thomas Hobbes. Eller Machiavelli.
Som kontrast finns den liberala skolan. Den påpekar också betydelsen av sådant som multilaterala organisationer, mänskliga rättigheter och folkrätt.
I ”Andor” agerar Star Wars-rebellerna för första gången med ett ordentligt mått realism.
Att det sker samtidigt som västvärlden börjat tumma på den regelbaserade världsordningen är såklart intressant att notera. Donald Trump har försvagat den transatlantiska säkerhetslänken. Han vill ha Grönland. Han startar tullkrig och lämnar internationella samarbeten.
I Europa sitter försvar av folkrätten långt inne. Många regeringar, inklusive Sveriges, har varit alldeles för tysta om hur Israels krigföring i Gaza skapat en av de värsta humanitära kriserna i modern tid.
Att världen blivit allt mer machiavelliskt realpolitisk är inget nytt. Men tidigare har en stormakt som USA åtminstone försökt göra sken av att bry sig om reglerna.
Den starkes rätt trumfar allt oftare internationella konventioner.
Att realismen via karaktären Luthen Rael till och med letat sig in i den annars rätt så naiva rebellrörelsen i Star Wars kanske trots allt säger något om var samtiden befinner sig.
Om Luthen Raels metoder är rättfärdigade i kampen mot Rymdimperiet lämnar jag åt tittaren att själv avgöra. Klart är i alla fall att hans filosofi börjat åberopas lite väl frikostigt.
Under Socialdemokraternas kongress i våras såg jag till exempel på X (tidigare Twitter) hur en S-medlem roade sig med att beskriva sitt distrikt – som vill ha en hårdare kriminal- och migrationspolitik – som ”socialdemokratins Luthen Real”.
Plötsligt känner sig tydligen alla som rebeller.
Alla förutom den amerikanska högern. Den har nämligen tagit illa vid sig av ”Andor” och kallat serien för en vänsterkampanj. Uppenbarligen finns det många som känner sig träffade när fascism skildras.
Det är inte första gången. När Disney 2016 släppte Star Wars-filmen ”Rogue One”, vars handling också utspelar sig innan originaltrilogin, hände samma sak. Extremhögern anklagade den för att vara anti-Trump och feministpropaganda.
”Det finns inga politiska ställningstaganden i den överhuvudtaget”, utbrast då Disneys vd stressat.
Under våren har ”Andor”-skaparen Tony Gilroy försökt förekomma debatt genom att förklara att serien aldrig var tänkt att bli politik.
Det går så där med den saken.