Om allt är lögner blir allt tillåtet
Vi är skyldiga att respektera sanningen
På skvallerbloggar och i kändistidningar har denna sommar i hög grad definierats av en fejd mellan popstjärnan Taylor Swift och dokusåpastjärnan Kim Kardashian.
Det handlar om vem som ljuger.
Är det Taylor Swift med sin för branschen rätt storögda helylleimage? Eller Kim Kardashian och hennes man, rapparen Kanye West?
Kanye Wests hitlåt Famous sa taskiga saker om Taylor Swift och Taylor Swift lät meddela att hon var kränkt. Men Kanye West hävdade att han hade ringt upp Swift innan låten kom ut och kollat att textraderna var okej. Nej, något
sådant samtal har inte förekommit, kontrade Taylor Swifts publicist med. Problemet var att Kim Kardashian då kunde presentera en inspelning av just ett sådant samtal.
Hoppsan. Krisen var ett faktum för Taylor Swift. Plötsligt ifrågasattes allt hon tidigare hade gjort och sagt.
Lögner brukar ha den effekten.
De urholkar en persons förtroende i allmänhetens ögon.
Eller, är det verkligen så fortfarande?
Den politiska diskussionen denna sommar handlar också mycket om lögner. ”Då sanningen försvinner väntar den postdemokratiska världen”, skrev Patrik Oksanen i en ledare i Hela Hälsingland i veckan. Han beskriver en
politisk debatt där vi inte längre är oense om hur fakta ska tolkas, utan om vad som faktiskt är sant. En värld där allt fler känner att de har rätt, inte bara till sina egna åsikter, utan till sin egen fakta.
Tycker du att Förintelsen aldrig har existerat, varsågod!
Känner du att invandrarna tar våra jobb, då måste det vara så.
Upplever du att EU kostar de brittiska skattebetalarna 350 miljoner pund i veckan, ja då har du rätt till den upp-levelsen.
Säger Donald Trump att tusentals muslimer i New Jersey hurrade åt terrorattacken mot World Trade Center, vad spelar det för roll om det inte är sant?
Det är en värld där allt färre, inte minst i medierna, är intresserade av att ens försöka upprätthålla skillnaden mellan fakta och åsikter. En värld där lögner blir okej att sprida, så länge de är klick-bara. Problemet med klickbara lögner är att innan någon har hunnit korrigera dem har de multiplicerat sig själva exponentiellt. Du skapar din egen verklighet och Googles algoritmer förstärker den sökning för sökning.
Det är en värld där den som är intresserad av att rätta uppenbara felaktig-heter kallas för ”elitist” och människors ”upplevelse” av hur saker och ting är ska tas på sådant allvar att den inte får ifrågasättas. Politiker ska nicka som förstående terapeuter, stryka mediala myter medhårs och aldrig utmana.
Man vill ju vara folklig.
Precis som mångmiljonären Donald Trump. Mångmiljonären Boris Johnson. Mångmiljonären Silvio Berlusconi.
Eller för den delen Vladimir Putin.
”Donald Trump är ingen faktakille”, sa president Barack Obama i sitt tal på Demokratiska partiets konvent i USA
i torsdags.
Och det är onekligen sant.
Frågan är om det spelar någon roll.
Vi får se i november.
Många skyller på postmodernismen. De säger att det är denna filosofi som har lett till den era av ”postsanning” som vi nu befinner oss i. Postmodern-isterna inom den akademiska vänstern hävdade att det där med sanning var något relativt. Detta är den logiska slutpunkten: en värld där den som påpekar fakta ”kränker” andras rätt till sin egen världsbild.
Postmodernism är å andra sidan inte riktigt samma sak som relativism.
Jobbet som denna filosofiska tradition gör handlar i stället främst om att
utmana idén om att det som historiskt har varit sant för en vit, privilegierad europeisk manlighet automatiskt är sant för hela mänskligheten.
Det är ett viktigt jobb.
Men det är klart att även post-
modernismen har missbrukats.
Antagligen rör det hela sig mer om förtroendet för politiken och dess institutioner än om postmodernismen som filosofi. Akademiska debatter är sällan så inflytelserika som vi som skriver
i tidningarna lätt tror att de är. Anledningen till att Donald Trumps supportrar accepterar hans lögner är väl
snarast att de är övertygade om att alla andra politiker också ljuger.
Och om alla andra redan ljuger handlar det hela bara om att välja vilka lögner man föredrar.
Peter Pomerantsev skriver i senaste numret av brittiska Granta om hur
Vladimir Putin använder sig av denna strategi. Den ryske presidenten vill att västvärlden ska kalla honom för lögnare så att han i sin tur kan kalla väst-
världen för lögnare. För om allt bara är lögner är allt mer eller mindre tillåtet, det finns ingen med moralisk auktoritet kvar som kan höja fingret.
Säga ”ajabaja, du får inte gå in
i Ukraina”.
Till exempel.
Att ertappas med att ha ljugit är ett stort problem för Taylor Swift eftersom hennes image bygger på att hon är ärlig mot sina fans. Det är detta som har byggt hennes stjärnstatus, nästan lika mycket som hennes musik. Med
Donald Trump får man inte motsvarande svekdebatt. Politikerförtroendet är redan så urholkat. Alltför många i västvärlden har för länge sedan gett upp idén om ledare som ens försöker hålla sig till fakta. De är beredda att nöja sig med någon som underhåller och
bekräftar deras ilska och känsla av maktlöshet. Denna cynism är ett av de största hoten just nu.
För världen är inte bara en plats av konkurrerande klickbara lögner.
Kim Kardashian må kanske inte ha spelat in sanningen på sin mobil. Men den finns någonstans där ute.
Och det är vår förbannade
skyldighet att leta efter den, respektera den och inte hånskratta den i ansiktet.
Annars kan demokratin som vi känner den faktiskt
inte överleva.