5 skäl att SD:are inte kan företräda facket
"Sverigevännerna" är näringslivets knähund
Så då var vi här igen.
En aktiv sverigedemokrat har inte fått vara förtroendevald för fackförbundet IF Metall och Jimmie Åkesson får ta på stora offerkoftan och gråta ut i Aktuellt.
Personen ifråga var vald till gruppordförande för ungefär 100 medlemmar på SSAB i Luleå och är samtidigt en av SD:s tyngsta politiker i staden. Det är två roller som inte går att förena.
Men debatten efteråt är faktiskt bisarr. Av alla konstiga angrepp på facket från högern genom åren måste väl ändå det konstigaste vara kraven på att välja aktiva högerpolitiker som företrädare.
Annars, säger Jimmie Åkesson, är det inte demokratiskt.
Som om någon skulle komma på idén att Svenskt näringsliv bör anställa lobbyister som är aktiva i Kommunistiska partiet. Eller att Naturskyddsföreningen skulle anställa kärnkraftsförespråkare. Eller Jägareförbundet företrädas av djurrättsaktivister.
Vi har föreningsfrihet i Sverige med ett syfte - att föreningar ska vara fria.
IF Metalls stadgar är glasklara, organisationen står upp för alla människors lika värde och rätt. Kollektivavtalets idé är just detta – att alla ska behandlas lika.
SD:s grundläggande idé är den motsatta. De kallar sig ett "intresseparti för svenskar" och har gjort klart att de med "svenskar" menar en diffust definierad "nation" där exempelvis inte judar och samer kan ingå. För att inte tala om somalier, araber, romer och kanske främst muslimer i största allmänhet.
Fackets själ är jämlikheten, Sverigedemokraternas är ojämlikheten inte bara i pengar utan även efter din bakgrund, hur du ser ut och vad du tror på.
Varför kan då inte sverigedemokrater kräva att få företräda facket?
1. Fascister har alltid förföljt fackliga aktivister.
Sverigedemokraterna bildades ur nazistiska och fascistiska grupper för lite drygt 30 år sedan. Dessa har alltid sett facket som huvudmotståndare. I de länder de fått makten har fria fackföreningar krossats och fackligt aktiva förföljts.
Detta är fruktansvärda minnen och även ett högst reellt hot i världen idag för fackliga aktivister som lever under sådana regimer eller hotas av dessa grupper.
2. SD är näringslivets knähund.
SD:s strategi kan jämföras med en "Trojansk häst". De försöker vinna arbetarväljare för att sedan gå arbetsgivarnas ärenden. Efter några fina middagar bytte SD fot om vinstuttag ur välfärden, för att ta ett närliggande exempel. Man vill även ha bort 80 000 fackliga skyddsombud som ställer krav på arbetsgivarna om en bättre arbetsmiljö. Och man har stoppat full insyn i friskolornas ekonomi, eftersom friskoleföretagen inte vill redovisa öppet.
SD kommer att angripa det fria fackets frihet på alla sätt de kan - precis som deras systerpartier i andra länder
Detta är ingen ny strategi från extremhögern. Nu ber SD om arbetares röster för att ge Ulf Kristersson och Moderaterna statsministerposten i den mest högerkonservativa regering Sverige någonsin haft.
3. SD:s affärside är att ställa LO:s medlemmar mot varandra.
En stor del av LO:s medlemmar har utländsk bakgrund, den svenska arbetarklassen talar många språk och har rötter över hela världen.
Men SD vill ställa arbetare mot arbetare utifrån etnisk bakgrund. De polariserar och sprider fördomar och hat via sina företrädare och partimedier. Detta är en urgammal strategi från arbetsgivarna, om man splittrar arbetarkollektivet blir det svagare. Och om arbetare är upptagna av att titta snett på varandra kanske de inte ser hur en liten grupp rika roffar åt sig.
4. SD:s politik är arbetarefientlig.
SD:s sakpolitik är en provkarta på frågor som går på tvärs med LO:s och arbetares intressen. SD har röstat igenom flera moderata budgetar i riksdagen där skattesänkningar gått före satsningar på välfärden.
SD vill inte kräva kollektivavtalens lönenivå vid offentlig upphandling. SD vill ta ifrån facken rätten att administrera A-kassan. SD är mot avdragsrätt för fackavgift. Och SD har röstat nej till meddelarfrihet för anställda i välfärdsföretagen. För att ta några exempel.
I regeringsställning vore SD:s politik en mardröm för vanligt folk. De kommer att angripa det fria fackets frihet på alla sätt de kan - precis som deras systerpartier i andra länder.
5. SD ser nation, inte klass, som politikens utgångspunkt.
Om vi ska gå in lite djupare på skillnaden mellan arbetarrörelsens och fascismens värderingar så måste man ställa frågan om var politiken bottnar.
För arbetarrörelsen handlar politik om att man kollektivt kan ställa krav på arbetsgivare och politik genom att hålla ihop. En enad och organiserad arbetarklass kan driva fram reformer som gynnar alla och som i Sverige skapat ett av världens rikaste och mest anständiga samhällen.
Målet är jämlikhet.
För fascistiska rörelser handlar politik istället om "nation". Om att "vi" är förmer, har en mer ärorik historia eller är bättre än "dom". Då hamnar arbetsgivare och arbetstagare på samma sida eftersom de är svenskar trots att deras ekonomiska intressen fullständigt skiljer sig åt. Sådana samhällen blir därmed ojämlika samhällen där överklassen i skydd av nationalistisk retorik i lugn och ro kan suga ur arbetarna.
Genom historien finns mängder av exempel på detta.
Veckans debatt och Jimmie Åkessons stora blanka ögon i SVT är ännu ett angrepp på föreningsfriheten från höger. Att högertidningar följer upp och rasar mot LO är ingen slump.
Det ligger i högerns intresse att försvaga facket och går det inte genom kamp utifrån försöker de göra det inifrån. De vet att det inte finns någon starkare politisk kraft är organiserade människor.
LO står i vägen för ett samhälle med större klyftor och mer rovdrift på arbetskraft. De står upp för sina medlemmar även när högerns megafoner vrider upp volymen till max och har kraft att sätta bakom orden.
Därför hatar högern facket - eftersom facket står i deras väg.
En gång i tiden försökte högern starta egna fackföreningar som stod på arbetsgivarnas sida. Det har SD också försökt med, "Löntagarna" hette organisationen. Projektet gick om intet eftersom ingen ville vara med.
I Almedalen 2017 tog SD demonstrativt över den restaurang där LO brukade ha sina seminarier och kallade sig på en stor skylt ”Arbetarepartiet - på riktigt”.
Fånigt, ja absolut. Men ett led i samma kampanj.
Nu har man bytt strategi och för högern blir denna debatt oerhört välkommen varje gång den uppstår. Men det gnisslar väldigt falskt.
För grunden är enkel: i ett fritt land måste fria fackförbund själva kunna välja sina företrädare, sin ideologi, sin politik och sina samarbetspartners.
Att Sverigedemokraternas syn på värdet av frihet är en helt annan kommer knappast som en nyhet.