Dags för ärkebiskopen att putta oss till kyrkan
Kan Modéus få svenskarna att se kyrkan bortom tron?
Sverige har fått en ny ärkebiskop, Martin Modéus. Han har stora skor att fylla efter den, långt utanför kyrkans gränser, populära ärkebiskopen Antje Jackelén.
Jackelén har tagit fajten mot nättroll och högerextremister, pratat om människovärdet och den gränslösa solidariteten. För detta har hon också dragit på sig så mycket hat och hot att hon behövt livvaktsskydd.
Grundläggande kristna värden tycks fortfarande provocera. Eller är det hennes syn på vilken roll Svenska kyrkan har att spela i 2020-talets Sverige som upprör?
Den frågan är central. Både för Modéus som blivande ärkebiskop, och för oss alla.
Svenskar och religion är en komplicerad historia. Det finns en anledning till att vi anses vara världens mest sekulariserade land.
Enligt SOM-institutets årliga mätning är det fler personer som svarar ja på frågan "Ber du?" än på frågan om de går i kyrkan eller tror på Gud.
Jag känner mig träffad av statistiken.
I stunder av stillsam lycka ber jag någon slags tacksamhetsbön. I perioder då det känns som att saker är på väg att gå åt helvete snackar jag med Gud och ber om lite hjälp på traven. Livet är faktiskt inte alltid helt enkelt. Och vare sig jag tror på Gud i strikt kristen mening eller ej, så har dessa små böner en viktig plats i mitt liv.
Men känner mig hemma i kyrkan, det har jag aldrig gjort.
Däremot är jag ytterst tacksam att min konfirmationspräst lärde mig argumentationsteknik i våra återkommande diskussioner om feminism och homosexuellas rätt att gifta sig.
Det här var på nittiotalet, men jag funderar över hur mycket som har förändrats.
I Jackélens anda tedde sig kyrkan som en modig och trygg röst i samhällsdebatten. Tack vare henne har jag valt att stanna kvar som medlem i Svenska kyrkan. Även efter att vår lokala församling lyckats få vårt barn att tro att sjukdomar var djävulens verk och att Big Bang aldrig hänt.
Det krävdes åtskilliga timmar av familjeterapi vid middagsbordet och intensivskolning i naturvetenskap efter det. Tack så mycket för det, Kyrkis!
Men faktum är att jag är övertygad om att kyrkan kan vara så mycket mer än bara en plats för dop, vigslar och begravningar, även för den som saknar tro. Att det kan vara en plats för gemenskap, för att bryta ofrivillig ensamhet och som en stark röst för människovärdet.
Extra mycket på de platser där samhället allt mer drar sig tillbaka, som på landsbygden och i förorter.
Martin Modéus tycks vara inne på samma spår, och vill stärka kyrkans roll i det lokala sammanhanget.
Jag hoppas att han lyckas.
Än har inte kyrkan spelat ut sin roll, även om det är glest på kyrkbänkarna.