Den 11 september dog tron på en bättre värld
Kritiken mot orättvisor blev ett av terrorns offer
Vi tänker inte jämföra den 11:e september 2001 med dagen då Berlinmuren föll. Vi tänker inte ta upp dagen när det nazistiska Tyskland till sist tvingades kapitulera. Det behövs inte. Alla som såg planen störta in i tvillingskraporna i New York den där tisdagen för precis 20 år sedan vet redan vad det handlar om. Ett sådant där ögonblick som förändrar historien.
Vi tänker inte heller beskriva hur de där ögonblicken format de 20 år som gått. Hur linjerna går raka vägen från World Trade Center till Bataclan i Paris och Drottninggatan i Stockholm. Men också till krigen i Afghanistan, Irak och Syrien.
Det kommer många andra att göra.
Mycket gick förlorat
Sanningen är nämligen att också något annat gick förlorat den där eftermiddagen för 20 år sedan. En hel generation av ungdomar som verkligen trodde att de skulle göra en annan värld möjlig sveptes bort från samhällsdebatten.
På hösten 2001 handlade det mesta i Sverige om det som kommit att kallas Göteborgskravallerna. Protesterna mot toppmötet mellan EU och USA på försommaren urartade. Det försvarar ingen vettig människa.
Den rörelse som organiserade protesterna förtjänar ett bättre eftermäle. Runt millennieskiftet protesterade unga människor runt om i världen. Och protesterna handlade om den fria marknadens allt hårdare grepp om planeten. Ungdomar protesterade mot att allt färre superrika roffade åt sig allt mer av våra resurser.
Rätt på alla punkter
Man protesterade mot att transnationella företag spelade ut nationer och människor i olika länder emot varandra och att resurserna plundrades för att göra ansiktslösa kapitalförvaltare nöjda. Demonstranterna varnade för att den moderna finanskapitalismen skulle skapa kriser och att klyftan mellan rika och fattiga skulle skapa våldsamma motsättningar.
Idag vet vi att man hade rätt, på alla punkter.
På hösten 2001 började en dialog mellan myndigheter och demonstranter trevande växa fram efter våldet i Göteborg. Misstron fanns där, men också ambitionen att samtala.
Frågan är vad som hade kunnat hända om det samtalet fått fortsätta? Om världens ledare hade fått prata om tobinskatten, beskattningen av de superrika, klimatkrisen och internationell facklig solidaritet.
På 20 år hade vi antagligen ha hittat fler svar på hur rättvisan skulle kunna öka, utplundringen av planeten kunna minska och demokratin skyddas mot auktoritära krafter.
Visst måste en annan värld vara möjlig.