Liberaler blir högröda i ansiktet av LO:s krav

Det är inte LO:s pengar Magdalena Andersson behöver

Magdalena Andersson och Susanna Gideonsson på LO:s kongress.

När Susanna Gideonsson berättade om LO:s planer inför höstens val visste hon precis vilka reaktioner hon skulle få. Precis som alla andra hade hon hört dem förut.

Hon visste att organisationen skulle få kritik för att man tar politisk ställning. Hon visste att det skulle komma frågor om att många av förbundens medlemmar röstar på andra partier, inte minst Sverigedemokraterna.

Så är det nämligen alltid. Samarbetet mellan LO och Socialdemokraterna är ett rött skynke för borgerliga politiker och debattörer. De dummaste, som ofta är liberaler, tycks tro att fackets huvuduppgift är att säkra socialdemokraternas maktinnehav.

Jag kan inte komma ihåg hur många Folkpartister jag sett bli högröda i ansiktet så snart men nämner facklig-politisk samverkan.

Susanna Gideonsson visste också att de krav LO ställer knappast skulle få några löpsedlar. Att LO tycker att välfärden behöver mer resurser och att sjukförsäkringen måste repareras är inte precis några nyheter. Inte att organisationen vill ha hårdare tag mot kriminaliteten i arbetslivet heller.

Ändå vet vi att det inte är de här frågorna som dominerar debatten. Inte resurserna till välfärden och absolut inte trygghetssystemen. När det handlar om kriminaliteten i arbetslivet vill många äntligen skärpa reglerna för arbetskraftsimport. Men vem pratar om straff för fuskande arbetsgivare, eller om arbetsmiljöer där människor utsätts för våld och hot?

Vanliga människors vardag hamnar ofta alldeles för långt ner på den politiska dagordningen. I alla fall om den inte snabbt kan växlas in i partipolitiska utspel.

Vi skulle kunna skylla på partier och politiker. Jag skulle också kunna lägga ansvaret på mitt eget skrå. Journalistiken är dokumenterat dålig på att skildra utmaningarna för vanliga arbetande människor.

Det kanske inte spelar så stor roll vems felet är. Det viktiga är att demokratin behöver vanliga människors perspektiv. Oron för att bli utsatt för brott, visst. Men också oron för att förlora jobbet. Ängslan för att inte lönen eller pensionen ska räcka till. Eller rädslan för att bli skadad eller utsliten på jobbet.

Kärnan i det som brukar kallas facklig-politisk samverkan handlar inte om pengar till någon partikassa. Det handlar inte ens om massiva telefonkampanjer eller lite svulstiga valfilmer.

Jag förstår om det låter storslaget, men förhållandet mellan LO och Socialdemokraterna handlar om att ge vanliga människor en röst. Det var därför arbetarrörelsen - både den fackliga och den politiska - grundades. Och det är fortfarande det existensberättigande den har.

Om LO kan påminna en och annan socialdemokrat om den saken är det faktiskt bara bra.

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.