Till sist är det alltid kvinnor som betalar
När välutbildade kvinnor inom juridik och ekonomi vid 25 års ålder börjar arbeta får de ungefär lika hög lön som sina manliga kurskamrater. Två årtionden senare - när samma jurister och ekonomer fyllt 45 - har det uppstått ett lönegap på 25 procent.
Så enkelt skulle rapporten ”Karriärutveckling för högutbildade kvinnor och män i Sverige” kunna sammanfattas. Undersökningen som IFAU, Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, presenterat bygger på ett gediget faktamaterial. Via SCB:s databas har författarna kunnat följa löneutvecklingen för alla födda mellan 1960 och 1970 som slutfört en treårig högskoleutbildning inom juridik eller ekonomi. Totalt handlar det om drygt 30 000 personer.
Deprimerande slutsats
Slutsatsen är alltså deprimerande, under de första tjugo åren uppstår en löneskillnad på 25 procent, och om vi ska tro rapportförfattarna finns det flera förklaringar.
Den viktigaste är familjen, och barnen. Föräldraskapet påverkar mäns och kvinnors ställning på arbetsmarknaden olika, och det är mammorna som är förlorare.
Dessutom skriver IFAU:s utredare att kvinnors ”individegenskaper” ligger dem i fatet. ”Män får mer betalat för sina egenskaper än vad kvinnor får”.
Kanske betyder det bara att det lönar sig att vara man när lönen ska förhandlas.
Män får dessutom i allmänhet större löneökningar när de byter arbetsgivare.
Många förklaringar
På ett sätt kan vi förstås säga att bakgrunden till att kvinnor i Sverige har lägre löner, sämre pensioner och värre arbetsvillkor än män är komplicerade.
När LO berättar om sina medlemmars villkor brukar det handla om ofrihet i arbetssituationen, ofrivillig deltid och strukturell diskriminering av kvinnodominerade arbetsplatser. När stiftelsen Allbright nyligen skapade rubriker handlade det om den försvinnande delen kvinnliga chefer i näringslivet.
Familjesituationen har - precis som IFAU konstaterar - betydelse. Det har branschernas olika lönestruktur och möjligheten tryggt heltidsjobb också.
Samma resultat
Men mitt i komplexiteten tycks på något sätt ändå resultatet bli det samma. Kvinnor får sämre betalat, mindre möjligheter till utveckling i arbetet och tvingas dessutom oftare arbeta deltid. Och på olika sätt tycks det gälla alla, oavsett om vi talar om LO-medlemmar, högutbildade akademiker eller de riktiga toppdirektörerna.
Egentligen är det inte så komplicerat. Så länge kvinnor har lägre lön än män är något väldigt fel i vårt samhälle, vilka förklaringar vi än lyckas hitta.