Kapitalisterna har inte några gränser
Att recensera vänner och kollegor är aldrig någon bra idé Eftersom jag unnar mig att räkna Olle Svenning som både vän och kollega är det här inte någon recension. Ändå vill jag börja i Svennings bok om sin tid på Tage Erlanders statsrådsberedning.
“År med Erlander” är ett litet fönster till en tid när politikens villkor var annorlunda. Svenning beskriver arbetet i statsministerns kansli som ett slags fortgående seminarium.
Erlander beställer underlag till tal, medarbetarna skriver och skriver igen efter statsministerns anvisningar. Ofta tillfrågas Olof Palme om synpunkter.
Kvinnor har knappast någon plats i arbetsgemenskapen, utom möjligen som sekreterare.
Tid att läsa
Det finns tid att läsa böcker, också skönlitteratur. Man diskuterar teater och aktuella filosofer. Politiska ledare möts på Harpsund eller på skånska värdshus. Journalister och massmedia är oftast irritationsmoment i utkanten av bilden.
Det var som sagt en annan tid.
Samtidigt finns det en tanke som återkommer i Svennings skildring av socialdemokratin under andra halvan av 1960-talet. Den handlar om samhällsordningen.
Enligt Olle Svenning bar Erlander på ett slags maktdelningslära som kanske sammanfattar socialdemokratins kärna. Kapitalets och kapitalisternas makt kan tolereras, men bara om den bäddas in i starka demokratiska institutioner. Vi talar om fackföreningsrörelsen och - kanske framför allt - om politiska institutioner.
I Erlanders värld borde därför den svenska politiken i princip alltid styras av Socialdemokratin. Att överlåta regerandet till borgerligheten skulle ju vara att samla all makt i samma händer.
Fungerar inte i dag
Det finns uppenbara skäl till varför de här idéerna inte skulle fungera i dag. Internationaliseringen av handeln, finansmarknadernas enorma betydelse och allt annat som hör till globaliseringen. Förändringar i arbetslivet, nya individualistiska ideal och folkrörelsernas reträtter.
Dessutom är det förstås något fel på en maktdelningslära som inte riktigt har plats för regimskiften.
Men med allt det där sagt ligger det ändå något mycket aktuellt i den där kärnan. Kapitalets makt måste verkligen bäddas in för att inte bli destruktivt. Det har inte minst de senaste årtiondenas återkommande finansiella haverier och dagens absurt växande förmögenhetsklyftor gjort alldeles klart för oss. För att inte tala om effekterna av välfärdens privatisering eller OPS-projekt som Nya Karolinska.
När den ekonomiska och den politiska makten samlas i samma händer finns det helt enkelt inga gränser. Och resultatet blir allt som oftast förödande.