Då Aftonbladet tog fascismens parti i Europa

I höstas åkte jag och ledarredaktionen till Polen, för att besöka Auschwitz och Birkenau. Tanken var att vi skulle lära av historien.

När vi kom hem skrev en vän en kommentar på en bild jag hade lagt ut på Instagram, en bild på sorteringsplatsen i Birkenau.

”Min mamma var där”, skrev hon, kort och enkelt. Joanna, som skrev till mig, har jag känt i hela mitt liv. Jag har vuxit upp med henne, hennes barn och familj, som grannar och vänner. Jag visste att hon var judinna, men det betydde inget särskilt. Och visst jag har träffat hennes mamma Maria medan hon levde. Men att Birkenau var en del av deras historia hade jag ingen aning om.

På det viset ledde resan som jag trodde skulle handla om Europa och då rakt tillbaka till här och nu.

I höstas läste jag Marias minnesanteckningar från dödslägret parallellt med en annan historieskrivning. Den heter ”Aftonbladet, en svensk historia”. I den har journalistprofessorn Stig Hadenius skrivit utförligt om min tidnings agerande och hållning under andra världskriget.

Det är smärtsam läsning. Både på grund av det som står, och på grund av de ekon som går att höra till debatten i dag.

Aftonbladets förstasida den 3 februari 1939.

Den tidens ”realpolitik”

”Det finns ingen internationell rätt som förbjuder tyskar att förenas” skrev den politiske kommentatorn John Landquist i Aftonbladet våren 1938, två veckor efter Tysklands annektering av Österrike och bara några månader innan Kristallnatten. Han fortsätter: ”Den enda rättmätiga grunden till internationell opposition är den hårda behandling som väntar judarna. Och dock kan man ej för 300 000 judars skull börja ett för kulturen förödande världskrig.”
Aftonbladets hållning under kriget motiverades med antibolsjevismen. Tidningen hävdade att den stod för en realpolitisk linje. Andra tidningar anklagades för att ha dragits med i en ”psykos” i antihitlerpropaganda.

Visst kom andra åsikter fram i Sverige. Men den 1 september 1939, vid invasionen av Polen, trycktes fem editioner av Aftonbladet med en sammanlagd upplaga på 300 000 exemplar. Det var den största tidningen i Stockholm.

Som Stig Hadenius skriver i boken: ”Aftonbladet framförde åsikter som passade den svenska medelklass som önskade lugn och ro. Tidningen befriade den från dåliga samveten och oro inför framtiden. Aftonbladets hållning var kommersiellt gångbar.”
I början av 1939, bara månader efter Kristallnatten diskuterades förslaget om att ta emot 20 judiska läkare och tandläkare i Sverige. I Uppsala höll studenterna det så kallade Bollhusmötet. I diskussionerna bildades i flyktingmotståndet en allians mellan rasbiologer och de som hävdade sig värna det rationella egenintresset. Den linjen vann.

Tydlig antisemitism

Aftonbladets linje var tydlig. Studenterna hade rätt. Sverige skulle inte ta emot judiska läkare eftersom här redan fanns svenska läkare som gick arbetslösa. Bakom argumentationen fanns också tydligt antisemitismen.

”Vad det nu är fråga om är en transplantation av en alldeles ensartad karaktär, vars konsekvenser för svensk framtid det är mycket lätt att bestämma”, skrev Aftonbladet.

Omvärlden tittade bort och stängde sina gränser. Och ett par år senare gick tågen fulla mot sorteringsplatsen i Birkenau.
Aftonbladets röst bidrog till motståndet mot de judiska flyktingarna. Ingen kan veta säkert, men kanske hade en annan hållning kunnat rädda liv.

I dag är det Förintelsens minnesdag, och sådant som borde vara förpassat till historien är på många sätt alltför levande. Detta är en vredens tid. I vår del av världen vinner nationalistiska politiker val genom att piska upp ilska och rädsla. Ofta görs detta med främlingen, flyktingen som fiende. Det är en retorik som åter aktiverar hatet mot romer, judar och muslimer. I Ungern har Viktor Orbán gjort George Soros till huvudfiende inför valet i år. Eller för att uttrycka det klarare: Orbán går till val på judehat.

Vår tid kräver nya allianser

Det som föregick förintelsen var propaganda, avmänskligande. Vi pratar ofta om denna process som något som pågick någon annanstans. Men samma tankefigurer som i Goebbels diktat fanns också i Aftonbladet och i riksdagen. Och de hörs allt oftare i debatten i dag.

Antisemitismen är en del av vår och Europas historia och nu väcks den till liv. Den finns i de allt starkare högerextrema miljöerna, i militanta muslimska miljöer, den dyker upp på den svenska vänsterns ytterkant.

I vår tid polariseras politiken längs nya axlar. Och den kräver nya allianser. Mot nazister och så kallade realister på Bollhusmötet stod kyrkliga studenter, frikyrkliga, nykterister, frisinnade och socialdemokrater. Vi måste bygga nya sådana gemenskaper, och starkare.

När människovärdet utmanas räcker det inte att förlita sig på dagens system och regelverk. Målet måste vara att försvara det som är människans kärna - hennes värdighet. I detta ingår att ställa krav på rättsstaten. Det är oacceptabelt att nazister ges demonstrationstillstånd nära en synagoga på Jom Kippur. Det är något fel när nazister tillåts föreläsa i skolor. Eller när judiskt liv i Malmö måste levas bakom pansarglas.

På väggarna i Auschwitz såg jag barnteckningar i blyerts som jag sen inte har kunnat släppa. Men också ett citat av Primo Levi som stannade hos mig.

”Det hände, därför kan det hända igen. Detta är kärnan i vad vi har att säga.”

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.

Följ ämnen i artikeln