Polischefen kan inte lösa krisen

Dan Eliasson.

Norrländska kommunalpolitiker protesterar, precis som de fackliga organisationerna. Men framför allt upplever vanliga människor att de inte får hjälp av polisen. Andelen brott som klaras upp blir färre. Dessutom hoppar fler av från poliskåren.

Att den svenska polisen har problem efter den stora omorganisationen förra årsskiftet har knappast undgått någon. Sammanslagningen av de 21 lokala polismyndigheterna till en enda, skulle enligt planerna effektivisera verksamheten och föra polisen närmare medborgarna.

I verkligheten upplever de flesta att det, i alla fall så här långt, blivit precis tvärtom.

Klippt och skuren för jobbet

Den svenska polisen har haft problem länge. De senaste åren har det blivit värre, inte minst på grund av de extra uppgifter flyktingsituationen och gränskontrollerna innebär.

I stormens öga befinner sig Dan Eliasson, rikspolischef sedan november 2014. Han fick jobbet för att genomföra en omorganisation som redan var beslutad. Egentligen borde han ha varit som klippt och skuren för jobbet.

Få har längre erfarenhet än Dan Eliasson av chefsroller inom staten. Dessutom har han arbetat nära flera justitieministrar.

Förtroendet urholkat

Eliasson är Anders Ygemans utnämning, och regeringen står fortfarande upp för sin rikspolischef. Statsministern vill inte tala om en kris och inrikesministern tycker att kritiken är ”lite oförtjänt”.

Ändå lär Eliassons dagar som rikspolischef snart vara räknade. Förtjänt eller inte har kritiken holkat ur förtroendet hos både polisen och allmänheten.

Att byta rikspolischef kommer i sig själv inte att lösa polisens problem. Men ett byte på chefsposten är sannolikt en förutsättning för att bryta dagens nedåtgående spiral.