Gud vad jag saknar den tjuriga woke-vänstern
Skaffa fiender, bränn broar och kasta vinglas i marken
Jag får upp en gammal video med Lars Ohly i flödet. Den är från valnatten 2010 och Sverigedemokraterna har just kommit in i riksdagen. V-ledaren vandrar mot sminkrummet hos SVT – tills han får reda på att Åkesson redan befinner sig där och vänder på klacken.
Ohly vägrade att ens sätta sig i samma rum som SD-ledaren.
Den där gesten har blivit hånad, en symbol för det gamla naiva förhållningssättet till meningsmotståndare. Ohly var woke-vänstern som vägrade respektera och diskutera med SD. I dag hade det setts som rent odemokratiskt.
Men jag saknar den där tjuriga vänstern, när politikerna inte var rädda att skaffa ovänner.
I dag likställs att hata SD med att underkänna partiets väljare. Man ska skilja på politikern Åkesson och människan. Det var ungefär så Ebba Busch motiverade den där köttbullelunchen i Almedalen 2019 som blev SD:s första steg in i värmen.
Johannes Klenell skriver i sin nya bok ”Bananrepubliken Sverige” (Natur och kultur, 2025) att kampanjen för Sveriges EU-medlemskap blev en ”äggkläckningsmaskin” för pr-branschen. Vänster- och högermänniskor bildade allianser utifrån synen på EU, började umgås – och insåg att det faktiskt var ganska trevligt. Sedan var steget kort till att starta blocköverskridande pr-byråer där alla politiskt insatta 30-åringar kunde använda sina kunskaper och nätverk.
Regeringsskiften blev en ”rekryteringsfest för lobbyföretagen” skriver Klenell. Hundratals jobbsökande politiska tjänstemän dukades upp som en buffé för den nyvakna pr-branschen att ta för sig av. Och så var den geggiga relationen mellan politik och näringsliv i gång, med allt den förde med sig i form av hemliga kunder och vänskapskorruption.
Lobbyismhataren Göran Persson avgick – och blev lobbyist själv. Sedan var det grönt ljus. Nu är det svårt att hitta en före detta politiker som inte extraknäcker som konsult, pr-rådgivare eller ledamot i någon styrelse.
I dag känns det som att de flesta politiker tänker flera steg framåt i karriären. Efter att de avgått, röstats bort eller fått sparken väntar lobbyjobben. Då är det klart att man inte vill bränna broar i onödan under sin tid i politiken. Även de politiska motståndarna blir nyttiga framtida kontakter.
Jag saknar politiker som inte alls är intresserade av att skämta med varandra när kamerorna stängts av. Skaffa fiender, bränn broar och kasta vinglaset i marken i protest när en störig pr-sosse dyker upp på efterfesten.
Vänstern skulle må bra av att vända på klacken lite oftare.
